Det är inte många band som kan skryta om att ha skapat ett nästan universalt omtyckt och respekterat album som hedras med att tituleras som "klassiker". Ännu färre band kan, av kanske logiska skäl, vara malliga över att ha en "modern klassiker" med sig i bagaget när det bär av på turné till världens alla hörn. Under detta hedersamma epitet ingår strålande skivor som bland andra Elephant, Source Tags & Codes, Songs for the Deaf och även något så skevt och obekvämt som Kid A.

Hur det har gått för bandet bakom dessa fantastiska skivor är ett fint exempel av hur en antingen/eller-situation kan se ut när framtiden ska formas: antingen ignorerar banden krav och förväntningar från fans och kritiker och fortsätter helt sonika på kollektivets självvalda spår (The White Stripes och Radiohead) eller så kollapsar allt under vikten av samma förväntningar och de tidigare fantastiska skivorna efterföljs av något oigenkännligt och rätt dåligt (Trail of Dead och Queens of the Stone Age).

Silent Alarm är, som ni säkert redan vet, namnet på ytterligare en modern klassiker och debutalbumet av London-kvartetten Bloc Party. Bandet är ungt och begåvat, och sägs även ha gjort det bästa populära engelska gitarr-rock albumet sedan The Bends i och med just Silent Alarm. Bloc Party valde att inte välja den generiska vägen utan lät sina pulserande breakbeats och kraschande vågor av rena och distade gitarrer fortsätta att blandas med ökade doser av effektpedaler och elektroniska element på efterföljande A Weekend In The City och 2008 års Intimacy.

Sångaren Kele Okereke talade inför släppet av Intimacy om att han länge velat göra en platta som funkar i en svettig, pulserande klubb, som går att dansa till, snarare än något som lyssnaren måste fördjupa sig i för att förstå. När bandet då till slut går upp på Cirkus scen är det till en början det mer klassiska Bloc Party som får ta emot den för kvällen väldigt vackra publikens jubel. Öppnande One Month Off och Trojan Horse är standardiserade Bloc Party-låtar med sina drivande, call-and-response gitarrer och synkoperade trummor. Det fortsätter i samma spår med Hunting For Witches men lugnas sedan ner med den av glockenspiel ledda Signs, som funkar förvånansvärt bra i och med den plötsliga temposkiftningen.

Att Bloc Party vill väldigt mycket på en och samma gång var uppenbart redan när Like Eating Glass klickade igång för allra första gången, och det är just detta som gjort bandet till något av en gåta. Av alla nya brittiska band som slagit igenom på 2000-talet är Bloc Party utan tvekan det som tar sin musik på allra störst allvar, och kallas därför allt som oftast pretentiösa, överdrivet seriösa, dryga och på många sätt väldigt snofsiga.  Det har även friskt påståtts att bandets experimentlusta ofta faller kort live, bandets tafatta uppträdanden på amerikanska TV-shower har bitvis lagt sanning bakom påståendet, men Bloc Party visar upp en minst sagt imponerande version av sig själva när bandet spelar framför ett näst intill fullsatt Cirkus i Stockholm.

Song For Clay (Disappear Here) drar igång tempot igen med sitt Muse-riff och spelar direkt in i publikfavoriten Banquet, som är ännu ett skinande exempel på hur bra Bloc Party hanterar call-and-response gitarrspelandet som blivit något av en signatur och ett kännetecken för bandet. Det som däremot är förbluffande inkonsekvent är användandet av de så nödvändiga effekterna. När effektansvarige gitarristen Russell Lissack, oförskämt inspirerad och efterapande en viss Jonny Greenwood, stänger av allt och låter sin Telecaster spinna helt rena toner märks varenda liten skavank, varje utdragen reverbton som avslutas för tidigt, och förstör ofta helhetsintrycket av vissa låtar. Bara sekunder senare kan effekterna vara helt sensationella, som i The Prayer, för att sedan falla ihop igen och inte finnas till alls i verserna av Uniform. Närmare slutet är det tipptopp igen i Flux och Ares och Mercury, där Kele i de två sistnämnda låtarna mer är lik en Stones Throw MC, och hamnar långt, långt upp på läktaren.

Utöver musiken så är kvällen även en höjdare tack vare bandets diss mot våra "norska kusiner", regelrätta hyllningar till "världens bästa plats" och den "väldigt hövliga men tysta" publiken, en reaktion på att detta trots allt är det land som skapat "världens bästa band The Hives". Bandet är faktiskt skämtsamma och spralliga konserten igenom och för bandets första encore av två kommer Kele ut i en röd jacka tillhörande Show Security, plockar ut en bok ur jackfickan och skämtar om att stjäla jackan, och dessförinnan har han redan bråkat flitigt med sitt mikrofonstativ. Den humoristiska stämningen och den energiska dimension albumspåren får i livesammanhang gör kvällen till en mycket behaglig sådan, och visar att Bloc Party faktiskt bitvis når sina högtravande ambitioner och gör det med breda leenden och massor av spellust.