Månadsarkiv: maj 2010

Noah and the Whale: en bitterljuv succé

Intervju — Publicerat 14:31 den 19 maj 2010 av Iva Horvatovic

Noah and the Whale-paret Charlie Fink och Laura Marlings kärlekshistoria tog slut. Det blev startskottet för en ny inriktning i det brittiska folkbandets karriär.


Läs mer

Lyxzén vill se unga ta strid

Intervju — Publicerat 22:40 den 6 maj 2010

Norrländska Invasionen gör självrannsakande snällpunk på svenska. Frontmannen och Sveriges mesta punkare Dennis Lyxzén har lämnat Umeå för landet. Från Västerbottniska Nordmaling berättar han på långfredagens förmiddag varför det är ok med stora skivbolag och att det är 70-talisterna - inte 80-talisterna - som är problemet.

"Hela världen brinner" är bandets första fullängdare, även om du själv är långt ifrån debutant. Får man mer makt gentemot skivbolaget när man varit med länge?
- Nej, det är inte riktigt så det funkar. Däremot hade vi kanske inte blivit signade till Sony om vi varit ett debutband. Det finns en liten tyngd i att man hållit på så länge. Förr ville skivbolagen förändra banden. Nu 2010 har man rätt mycket makt över musiken. Vi gav skivbolagen en färdig skiva. Vårt band som kommer från punkhållet, bygger på genuin musik. Det ligger inte i deras intresse att försöka ändra på det. Men är du en av de där schlagerartisterna så kan du nog få paras ihop med nån låtskrivare.

Du har hållit på i 22 år, sen du var 15. Finns det några punkare bland dagens tonåringar?
- När jag var tonårspunkare så var det väldigt tunnsått med unga punkare. Jag bodde i Vännäs och jag kommer ihåg att det fanns fem punkare inne i Umeå som man kunde namnen på. Det var Kalle eller Pelle...ja, det var inte så många. Det fanns inga punkband, så att vara ett, var öken. Tyvärr är det få kids som är punkare idag - det är få ungdomar som gillar rockmusik. Det pågår någon slags generationsväxling. Men när jag ser någon så har de nitbälte och skinnpaj som det står Asta kask på. Så såg jag också ut. Visst finns det andra band idag också. Men det är ändå samma grej.

Finns dagens kids i publiken när Invasionen spelar?
- Vi har gjort så lite spelningar, och de vi har gjort har varit för polare som står med armarna i kors. Det ska bli kul att se på festivalerna i sommar, vilka som kommer. Man får mest spela på rockklubbar i Sverige och tyvärr inte så mycket på fritidsgårdar och sådana ställen där den yngre publiken finns.

Du skriver i din blogg att "Ibland blir jag varse om hur lite jag vet om ett vanligt liv och att vara en vanlig levande." Skulle det gå att leva punkliv och hålla fast vid politiska ideal om man var tvungen att jobba 9 till 5 varje dag?
- Det skulle nog vara svårt. Det märks på polare som var i punk- och hardcoresvängen på 90-talet. Sakta men säkert nöts det ut. Jag har levt lite skyddad verkstad hela mitt liv och hängt med punkare och vänsterfolk. Det blir svårare när man blir äldre, det är inte lika självklart. Tyvärr är det så det ser ut.

Du verkar vara lite ambivalent. Samtidig som du ifrågasätter dig själv som tillräckligt arg upprörs du av att musiker födda på 80-talet inte skriver något vettigt. Hur ligger det till egentligen?
- Grejen är väl att i verkligheten så är jag mycket argare på 70-talisterna. De flesta 70-talisterna gav upp, anpassade sig, brann inte tillräckligt mycket. En gång ställde de sig på barrikaderna och sa att de skulle bränna hela skiten, sen börjar de rösta på högerblocket Det gör mig besviken. Det är mycket mer störande än 80-talister, jag är inte så arg på dem egentligen.

I en artikel i Västerbottens Folkblad fick 80-talistgenerationen sig en känga av punkare Lyxzén. I sin recension av senaste skivan kängade DN:s Johanna Paulson tillbaka.
- Diskussionen då [i Västerbottens Folkblad] handlade om politik generellt. Och rent krasst så känner jag inte till ett enda band som är födda på 80-talet och vågar ta strid mot en rutten värld. Det är en förenkling, men de är en generation som är lite ironiska och egoistiska. Jag växte upp på 80-talet - världens sämsta årtionde - det fick en att känna att man ville göra något. Sen måste man få provocera 80-talisterna. Jag önskar inget hellre än att jag fick gå på en spelning med 20-åringar som blåser skallen av en.

Är du besviken på 2000-talet?
- Ja, det kan man säga. Att vi lever i en värld där vi tänker mer och mer på oss själva. Solidaritet och socialism har blivit fula ord. Om man ställer sig upp och tar ton skrattar folk. Det är mycket som blivit sämre, hur vi behandlar varandra och hur världen ser ut.

I "Lämnad kvar" sjunger du "Lyckan kom någon annanstans, kanske 67 mil söderut". Är det dags att byta landet mot storstadsliv i Stockholm?
- Nej, den handlar inte om det utan om kompisar och folk som hamnar i en svacka, som mår lite dåligt och har dålig styr på sitt liv. Då tänker många att jag drar till Stockholm, så blir allting bättre. Det är en lite naiv tro. Ett miljöombyte kan vara bra, men det känns mer som att försöka fly från sig själv. Även om det är samma sak, det man gnäller om i Umeå sitter man på likadana sunkiga hak och gnäller över i Stockholm också. Så det är jag som är lämnad kvar.

Kunde du föreställa dig för 20 år sen att du 2010 skulle ligga på storbolag och vara ihop med en tjej som blivit känd genom Idol?
- (Skratt) Då visste man inte vad Idol var. Det här med stora skivbolag har aldrig stört mig. Jag har aldrig varit DIY-polisen. Man hamnar där man hamnar. I min analys så är det ingen skillnad på små bolag och stora. Ett litet indiebolag vill också bli stora. Major labels har tappat sin makt, medan mindre bolag får större makt. På 60- och 70-talen visade de stora bolagen vägen för ny musik. Det var genom dem de största banden kom fram. Mindre bolag signade bleka kopior av till exempel the Clash. Nu är det indiebolagen som visar vägen. De stora har ingen koll. De signar bara folk som varit med på tv. Att vi lever i ett kapitalistiskt samhälle är världens största problem, men vilket skivbolag man ligger på är inte avgörande i den frågan. Däremot vet jag inte vad jag skulle tycka om att jag var ihop med någon som är ung, snygg och begåvad. Det hade jag nog inte trott på, haha.