Rockrebellerna BRMC trivs i mörkret

Intervju — Publicerat 12:03 den 19 november 2010 av Iva Horvatovic

Amerikanska Black Rebel Motorcycle Club har överlevt några turbulenta år med skivbolagsbyte, trummisproblem och inte alltför entusiastiska recensioner, men skam den som ger sig. När de kom till Stockholm i maj hade de nyligen släppt platta nummer sju, var på sin 960:e spelning och utforskade fortfarande mörkret.

– Det känns som att människor med den här skivan äntligen börjar bestämma sig för om de gillar oss eller inte. Vi har kommit förbi stadiet där vi försöker övertyga. Det är bra, jag tycker inte om att vänta på att få reda på om någon älskar eller hatar mig, jag vill hellre veta det redan nu. Antingen gillar du det eller så gör du inte det. Det är inte så komplicerat.

Black Rebel Motorcycle Club bildades 1998 och har bland annat släppt skivorna B.R.M.C. (2001), Howl (2005) och Baby 81 (2007). Robert Levon Been lyssnar på The Black Angels, Dark Horses och “sad soul music”.


I Nalens dunkla källare sitter Black Rebel Motrocycle Clubs Robert Levon Been med slutna ögon och smaskar på en saftig apelsin medan han funderar på de fans bandet kan ha fått, eller förlorat, under tiden det tog att släppa ett nytt studioalbum. För trots att BRMC inte har turnerat i Europa på några år verkar de inte ha blivit bortglömda, tvärtom, många av vårens spelningar sålde slut.

– Det har förvånat oss. Jag förväntade mig inte så mycket passion från vår publik. Jag förväntade mig så mycket som jag vet att vi brukar få, men när vi gjorde första spelningen för turnén var någonting väldigt annorlunda. Det är en annan sorts passion nu, jag antar att det finns en komfort där som vi känner från publiken och som de känner från oss.

Att döma av publiken på den så gott som utsålda Stockholmsspelningen är det främst medelålders, kostymklädda män som har bestämt sig för vad de tycker om BRMC. Den ovannämnda passionen kunde under kvällen mätas i takt med att svettfläckarna på kostymskojortorna blev allt större medan dess ägare för full hals undrade "Whatever happened to my rock'n'roll" eller helhjärtat vrålade med i Patti Smith-raden "outside of society that's where I wanna be". Under poeten Edgar Allan Poes tonsatta dikt Annabelle Lee kunde publiken däremot höras diskutera skatteåterbäring.

Kanske är det bara ett tecken på att Black Rebel Motorcycle Clubs fans blivit lite äldre och lite visare under den tiden BRMC var borta, precis som bandet själva.
– När du är sexton, sjutton, arton, ser du världen på ett visst sätt. Du är omöjlig att hejda och allt är rimligt. Och du kommer aldrig att dö. Det är en del av ungdomen att vara så naiv, vilja slå näven i betongväggen. Men när du blir lite äldre inser du att det finns djupare och mer effektiva sätt att vara stark på. Man inser att världen bara har ett enda medvetande och att vi alla är en del av det. Vi ser varandra subjektivt och döden finns inte, livet är bara en dröm, konstaterar Robert Levon Been.

Den nyvunna visheten till trots, finns det ingen risk för att bandet chockar sina fans med radikalt förändrad image inom den närmsta framtiden.
– Man måste se på sig själv och fundera på vad musik betyder för dig personligen, för med de nya förändringarna i branschen börjar det kännas som att musik inte betyder så mycket. Det du tror på kan bli komprometterat. Du älskar ett band en dag och nästa dag dricker de Cola Light och Miller-öl, och du börjar fundera på om det du hörde var på riktigt till att börja med.

På sjunde skivan har BRMC sökt hålla fast i sina rockrötter och menar att albumet är en blandning av alla de tidigare. Precis som andra plattan Howl var inspirerad av och fick sitt namn efter poeten Allen Ginsbergs episka verk, har en annan amerikansk poet spelat en stor roll på den nyutkomna skivan. Edgar Allan Poe blev inte bara hedrad med att få ett av sina stora verk, Annabelle Lee, omvandlad till en pianoballad, han lånade även ut en diktrad till skivtiteln "Beat the Devil's Tattoo". Att Poe fått en så betydande roll är den nya trummisen, Leah Shapiros, förtjänst. Hon ersätte Nick Jago för två år sedan när denne antingen sparkades ur eller lämnade bandet, beroende på vems version man väljer att tro på.