Att vänta på något är halva nöjet, ett påstående som i många fall överensstämmer med verkligheten. Om jag inväntar Way Out West med utopisk förväntan, riskerar jag att bli besviken? Kommer jag att se ut över Slottskogen med bitter eftersmak? Eller kommer jag att lämna Azaleadalen med vind i håret, en lyckokänsla i kroppen och toner som aldrig vill ta slut. Min bild av sommarens festival är redan klar, sen får vi se om bilden överensstämmer med verkligheten.

Första indikationen på att Way Out West 2011 kommer att bli en populärkulturell folkfest, är att förra årets upplaga känns som ett mellanår; det var halvbra väder, halvintressanta bokningar och ett halvbra upplägg. Nu när detta är sagt, kan jag koncentrera mig på att beskriva känslan inför sommarens evenemang.

Har ni drömt er bort i en målning av Caspar David Friedrich? Den tyska romantikens affischnamn. I regel blickar konstverkets huvudpersoner ut över horisonten, de är ofta bortvända, men alla vet att de söker sig bortom det synbara. En känsla som infinner sig när jag tänker på Way Out West. Det är förväntningar, blandat med oron över långa klubbköer, ett fenomen som fått utstå spaltmeter av ilska och oförståelse – blev själv smått lyrisk över Twin Shadow, men verkligheten kom snabbt ikapp via minnen från förra årets väntan på Wild Nothing. Å andra sidan finns alltid risken att du missar en massa favoritband på festivaler.

Andra indikationen på att årets festival kommer att bli den bästa, är att öppningsbokningarna ger mig en bra magkänsla; förvisso har både Robyn och Fleet Foxes spelat tidigare, men är det någon som tvivlar på dessa bokningars kvalitéer? De kommer att omfamna Slottskogen, publiken kommer att omfamna dem. Mer behöver inte sägas.

Hittills har årets 90-tals retro vigts åt The Jayhawks och Pulp, två band som inte har så mycket mer gemensamt än att de hade sin kreativa höjdpunkt 1995. Föregående band släppte Tomorrow the Green Grass, medan sistnämnda gav ut Different Class. Och personligen hade jag kunnat tänka mig värre återföreningar. Men det är en annan krönika.

Ariel Pink’s Haunted Graffiti har jag följt sedan starten, och detta är ett band som borde fått en världshit med förra årets ”Round and Round”. Slutligen når Explosions in the Sky’s med största säkerhet sin fulla postrockpotential i Göteborgsnatten.

Tredje indikationen på att årets festival kommer att bli bättre än tidigare, är en känsla av att årets releaser kommer att överglänsa förra årets. Ni får inte missa Toro y Moi, en bokning som Luger bör ha i sina tankar, James Blake kommer att hypnotisera en hel klubbscen, Real Estate ger äntligen sin inbokade festivalspelning — denna gång med än mer förfinad undervattenspop — och Bill Callahan får mig att drömma om en kväll som aldrig tar slut.

Det fina med framtiden, är att dessa bokningar kan bli verkliga.