We Are Scientists slog sig in på indierock-scenen 2005 och förra årets släpptes tredje skivan som fick namnet Barbara. Rockfoto träffar dem en snöig decemberdag i Debaser Slussens lilla loge där de två medlemmarna Keith Murray (sång/gitarr) och Chris Cain (bas) sitter i varsin soffa. Lite matrester och en vinflaska står på bordet. Turnétrummisen Danny Allen sitter i en annan soffa och plinkar på en gitarr.
We Are Scientists har inte spelat i Stockholm sedan 2006 då de även då spelade här på Debaser. Att de inte varit här sen dess beror på att de helt enkelt inte blivit inbjudna, förräns nu.
– Det tog såhär lång tid för er inbjudan att nå oss, säger Keith och Chris fortsätter:
– Vi är som vampyrer, man måste bjuda in oss.
Alla inklusive trummisen Danny skrattar högt. De skrattar åt i princip allt som sägs. Ganska snart märker jag att de nog är rätt så lagom höga. Kanske är det resultatet av att inte ha någon turnémanager som håller koll på dem. Eller så vill de bara leva upp till sitt rykte, då det till och med står skrivet på deras wikipedia-sida att de har ett rykte att vara ”humoristiska” i intervjuer.
I fjol släppte We Are Scientists sin tredje skiva Barbara. Jag frågar om de är nöjda med den och Keith vänder sig mot Chris:
– Han klagar bara på det! Själv är jag extremt nöjd.
– Jag blir bara deppig av det, säger Chris.
Keith böjer sig tillbaka och skrattar så mycket att isbitarna klinkar i hans drinkglas varpå han ber Chris berätta varför det gör honom så deppig.
– Det är som ett förhållande som går i kras, förklarar Chris. Någon du älskat och kommit bra överrens med får dig helt plötsligt att känna dig ledsen hela tiden. Det är inte någons fel, det är bara det att kemin inte funkar längre. Förut när vi höll på med den här skivan älskade jag den.
– Och nu känner du bara att gnistan och passionen är borta?, frågar Keith.
– Jag vill bara gå vidare, svarar Chris. Gillar inte att tänka på det, eller prata om det. Fast jag vet fortfarande att det är en bra skiva.
