The Phantom Band: Beta, Köpenhamn, 23 februari

Spelning — Publicerat 14:42 den 24 februari 2011 av Karolina Stenström

Berlin, december 2010. Sedan våren 2009 har jag väntat på att få se The Phantom Band. Det är snöstorm och iskallt och glühweinstånd överallt. Men fantomerna är inte här. De är insnöade i en taxi på motorvägen till Glasgows flygplats, men det vet jag inte förrän jag kommer fram till ett tomt spelställe.

Det är kallt i Köpenhamn också. ”Even for Scottish people. It’s not necessary” kommenterar sångaren Rick Anthony vädret. För igår dök han och de fem andra skottarna upp. På nya spelstället Beta, ett litet annex till Amager Bio. Än så länge står här byggställningar och hänger ”Malet”-skyltar och luktar sågspån och själlöst. Scenen är låg och ljussättningen liknar NRJ-disco.

Ett danskt band jag aldrig uppfattar namnet på inleder. Sångaren har flottigt, halvlångt hår och trummisen korta, svarta plasttrumpinnar. Låtarna rinner förbi utan att nervsystemet reagerar. Ölen kostar 25 Dkk. Jag dricker cola och sväljer alvedon mot foglossning.

Jag är nervös för hur The Phantom Band ska hantera sina låtars alla lager av instrument. Oerhört rädd för backtracks-missbruk och dynamikbrist. Och för hur barbershop-inslaget i ”Throwing Bones” kommer att låta.

De inleder med just den låten. Och stämmorna är stadiga som Beach Boys – fast intressantare. Jag ser framför mig hur Phantoms står i replokalen och har särskilda kör-rep. Jag har förstått att de är ett repande band, inte ett ”pussla ihop låtar i studion”-band. Det märks att de har spelat ihop i snart tio år, att grunden i låtarna är improvisationer i replokalen.

De är liksom noggranna. Har med sig afrikansk balafon, tre stycken melodicor, stylofon, ett gäng rytminstrument. Andy Wake har ett Pentagon av synthar som han är expert på. Han känns som navet i bandet. Duncan Marquiss byter instrument hela tiden och är den som får till ljuden jag oroat mig för ska komma bort. I låten ”O” tar han sig till exempel tid att pilla med stylofonen och en delaypedal för att framkalla det lilla korta, men ack så viktiga, återkommande discotjutet.

Rick Anthonys röst är ett stadigt, vindpinat skotsk träd. Han dricker scotch ur plastglas. Gitarristen Greg Sinclair står och glor in i väggen i början, sedan in i stärkaren. Man hör inte vad han spelar. Mot slutet tittar han fram. En liten tomte i stickad mössa.

”Folk song oblivion” får mig att tänka på den drömska scenen i ”Filmen G” med folkdans och spelemän. Det är trolskt, dimmigt, suggestivt, läskigt.

Spelningens enda problem är trummorna. Allt det andra är så samspelt och dynamiskt, men trummorna spelar i ett annat, kralligare universum. Lite för långsamt, lite för tight, lite för hårt anslag med musikskolegrepp om trumpinnarna. Det är den här brittiska, robusta spelstilen. Kanske är den anledningen till att Glasvegas behövt importera svensk arbetskraft?

I extranumret bjuder Rick publiken på Jack Daniels. Jag älskar den danska publiken. Det finns inga stela hipsters utan ansikten här – bara dejliga, svängande typer. Jag älskar The Phantom Band också. På ett inte det minsta balanserat vis.