Stjärnskott: The Naima Train

Intervju — Publicerat 13:00 den 2 mars 2011 av Madeleine Bergquist

Sveriges mesta loopdrottning heter just nu Maria Nyström och bor i Göteborg. Under namnet The Naima Train gör artonåringen musik som borde få hennes amerikanska kollega i Glasser att bli grön av avund. Rockfoto spår extrema framgångar under 2011 och vi bestämde oss därför att bekanta oss närmre med detta stjärnskott.

Varifrån kommer namnet The Naima Train?

– Egentligen var det bara ett snyggt namn, men för att romantisera det hela lite så var det faktiskt så att mina föräldrar hade Naima som alternativ till Maria när jag föddes och jag identifierar mig väldigt mycket med det namnet. Jag får känslan av att färdas framåt som ett fordon när jag spelar musik - därför la jag till "Train". Det är helt enkelt så mysigt att åka tåg.

Berätta lite om din musikaliska bakgrund.

– Jag växte upp i en familj med flera generationers erfarna musiker, så att uttrycka sig på det sättet har varit helt självklart sen jag föddes. Det första instrumentet jag ägnade mig åt mig var altfiol som jag spelade i ungefär åtta år från det att jag var sju. Sen lärde jag mig själv att spela gitarr och piano i tioårsåldern och började skriva seriösa låtar när jag var tolv. Efter att ha sett flera klipp på You Tube med livelooping märkte min släkt av mitt intresse och sparade ihop till en loopstation som jag fick i julklapp när jag var femton. Efter det har jag stått i mitt rum och nördat dagarna i ända fram tills det att jag hamnade här.

Du är endast 18 år gammal. Hur reagerar folk inom branschen på att du är så ung?

– Sant. Konstigt nog blir jag inte alls särbehandlad av branschfolket och min ärlighet blir tagen på allvar, så det är bara att sikta dit jag ska och fara framåt som en pil. Jag har inte nämnt min ålder så mycket, det känns liksom inte alls relevant när folk ändå uppskattar vad jag gör såhär pass mycket. Det var skillnad för två år sedan, när jag var sexton och inte kom in på klubbar och därför inte kunde vistas i samma miljöer som folk i branschen. Då var det mycket fokus på att jag var så ung, men nu är det faktiskt bara fokus på att köra hårt.

The Naima Train är ett soloprojekt men din loopstation gör att du stundtals låter som ett helt band. Hur kommer det sig att du jobbar så här?

– Jag är en fruktansvärt individuell och framförallt perfektionistisk musiker. Min musik är något jag behandlar som mitt livsprojekt. Visst kan jag spela i andra projekt med andra människor, men min egen musik kommer alltid finnas kvar i The Naima Train - för där finns mitt jag. Och när loopstationen kom in i bilden blev det helt enkelt perfekt, för det ger mig möjligheten att ge ungefär allt jag har för tillfället. Dock har jag funderat mycket på att ta in kompmusiker där jag vill ha mer tyngd och utfyllnad, det är ju aldrig fel liksom.

Hur påverkas du av det faktum att du läste musikproduktion på gymnasiet?

– Det påverkar definitivt en del. Jag trodde faktiskt att jag föredrog att producera framför att vara artist. Men med tiden har jag insett att jag vill och måste stå på scen. Sättet jag gör musik på är ju rätt likt mitt sätt att spela in. De flesta versionerna på loopstationen är försök att efterlikna inspelningarna av låtarna. Att jobba med andra i studion är nåt jag gärna skulle testa - jag har ju aldrig givit det en chans. Jag är just nu på gång med att spela in en EP med en utomstående producent som har en massa sjukt bra idéer.

I en av dina låtar sjunger du både på svenska och engelska. Hur kommer det sig?

– Det bara blev så. Vissa meningar funkade bäst på svenska och vissa på engelska, så tänkte jag "what the heck?" och gjorde en grej av det. Det blir lite som att de olika verserna går emot varandra och skapar en dialog. Engelska brukar annars kännas bekvämast, av den klassiska anledningen att svenska på nåt sätt känns banalt och lite för nära. Svenska är inte mitt musikspråk helt enkelt.

På tal om det - vad handlar en typisk Naima Train-text om?

– Det är ofta vardagligt men ändå allvarligt kärleksgnäll. Ett genomgående tema verkar vara det där med att tycka så mycket om någon att det blir för bra och så att man vill fly lite diskret från det som håller på att hända. Allt för att kunna mista det på ett snyggt sätt och slippa bli sårad sen. Jag tror att man som musiker har nån känslig punkt som det bara blir att man tar fram när man skriver musik och detta råkar vara min.

Vad inspireras du av?

– Jag inspireras av att gå hem från en fest under stjärnklar himmel och inte vilja gå in genom dörren för att allt är speciellt där uppe på ett oförklarligt och snurrigt sätt. Sen inspireras jag även lite grann av att sitta på en balkong hos någon man tycker om. Och av marinerade kronärtskockor! Jag gillar musik som bland annat Björk, Bonobo, Bobby McFerrin, Beardyman (haha, alla börjar på B!) och en massa house och dubstep.

Berätta om dina förväntningar på 2011.

– 2011 kommer bli en saga! Jag hoppas på att kunna släppa en EP lagom till sommaren och stå på en del festivalscener. Jag har även pratat med folk i Mellaneuropa som vill att jag spelar där nere. Och till hösten kan det till och med bli mer inspelning. Peppen är hur som helst extremt hög.