Efter två år av tissel och tassel om dessa mytomspunna musiker så tycker man att hajpen borde ha lagt sig – jj förstår ju inte ens själva var den har kommit ifrån. Kön in till Inkonst femton minuter efter det att dörrarna har öppnats bevisar det motsatta. Efter en del utbytande av hopplösa kommentarer ifall man ska komma in eller inte, visar det sig att kön rör sig otippat och, tack för det, professionellt snabbt.
Väl inne dröjer det inte länge förrän sorlet är på väg över accepterad decibelgräns. Förväntningarna är maxade på många håll. För mig och många andra är det första gången de ser jj live, då bandet håller Sincerely Yours-flaggan högt i topp och representerar allt vad man redan tror sig veta de står för. Men uppenbarligen inte riktigt allt.
Trots den sävliga attityden som både Elin Kastlander och Joakim Benon besitter, så är de inte slöa nog till avrunda en typisk ”vi-bryr-oss-inte-om-publiken”-spelning på 20 minuter och kör ett otippat långt framträdande. Det där om att vara rädd för att stå på scen är som bortblåst. Det är snarare tvärtom. Benon verkar stormtrivas. De visar publikfrieri-videos med Zlatan och bjuder publiken bland annat på skumpa.
Första halvan är förvånansvärt bra. Andra låten ”I’m The One / Money On My Mind”, som är en cover av deras turnékompisar The xx’s låt ”Intro” förgylls med Kastlander’s pampigt mörka röst och passar utmärkt som en aukustisk version. Men efter ett tag räcker det inte bara med en unik röst. Helheten spricker och saker faller i sär. Jag registrerar många missnöjda miner efter konserten och kommentarer som ”– Jag hade så höga förväntningar”. För mig var det snarare tvärtom. Förväntningarna var i botten och verkligenheten resulterade till något mitt i mellan. Förutsättningarna och potentialen finns verkligen där. Det gäller bara för de två att hitta rätt och då kommer de finnas kvar länge i våra hörlurar, även efter det att hajpen har lagt sig.
