I år fyller Laibach gubbe. Det slovenska, 30-årsjubilerande kultbandet hör till industrigenrens pijonärer. Visst föregicks de ett antal år av band som Throbbing Gristle, Einstürzende Neubauten och Nurse with Wound, när det gäller att skapa musik av oljud och industriella klanger. Men Laibach la till en vacker, storslagen symfonisk sida och skapade något väldigt eget. Genom åren har de haft för vana att väva in musiken i svårtolkade koncept om inte helt okontroversiella ämnen som politik och religion. I början var de totalförbjudna i hemlandet Slovenien och fick annonsera ut sina spelningar genom att sätta upp posters med hemliga symboler.

30 år senare är situationen väldigt annorlunda. När de går upp på KBs scen slår det mig att det inte går att hitta något farligt eller ens kontroversiellt överhuvudtaget hos dagens Laibach. Hemma i Slovenien har de blivit en nationalklenod och barnfamiljer går på deras spelningar. I resten av världen är de en nostalgiakt för synthare i alla åldrar. Och de är en riktigt trevlig nostalgiakt som fortfarande sopar mattan med sina yngre konkurrenter.

Laibach inleder sitt jubileum med ett antal låtar från nya skivan Revisited — en samling moderna tolkningar av det allra äldsta Laibach-materialet. Det är storslaget men på ett mer subtilt sätt än det Laibach vi är vana vid. Låtarna byggs långsamt upp med pulserande rytmer och maffiga synthbasar. Laibach, som numer består av sångaren och ledaren Milan Fras som enda originalmedlem, uppbackad av fyra hälften så gamla kompmusiker, har slängt ut gitarrerna och återgått till sitt synthbaserade ursprung. En förändring som borde ligga helt rätt i tiden men den förväntansfulla, svartklädda publiken är avvaktande.

Efter halva konserten kommer en plötslig vändning. Den upppumpade frontfiguren Milan går av scenen till tonerna av ett storslaget, Dead Can Dance-liknande mellanspel, för att markera att första halvlek är över. När han kommer tillbaka är det hitkavalkad: “Tanz mit Laibach”, “Alle gegen alle”, “God is God” med mera. Den tidigare gothigt svårmodige sångaren börjar plötsligt veva med armarna som en programledare för att få igång publiken som nu är bra mycket mer entusiastisk.

Upplägget fungerar utmärkt och de slovenska industrilegenderna lyckas kompromissa mellan integritet och publikfrieri. De må ha sin formtopp en bra bit bakom sig men det råder inga tvivel om att Laibach fortfarande “har det”.