Erika Rosén är sedan flera år välkänd på Malmös livescen, både som medlem i olika band men även för briljanta solospelningar. För några månader släppte hon sitt debutalbum Reload All Emotions And Let Them Collide på Malmöbaserade bolaget Margit Music. Skivan är en dubbel, där den första skivan är producerad av Katharina Nuttall i studio med diverse gästmusiker. Den andra skivan har Erika spelat in själv hemma. Skivan, som genremässigt enklast förs till singer/songwriterfacket, har ett melankoliskt anslag, men det går att hitta ljus och hopp i den också. Skivan känns väldigt ärlig och förtjänar betydligt mer uppmärksamhet. Rockfoto fick en pratstund med Erika om skivan och hennes övriga projekt.
Titeln på skivan är språkmässigt väldigt snygg, men jag antar att titeln betyder mer än så. Berätta!
– För mig handlar det mycket om att återuppleva gamla känslor på nytt och göra upp lite med det gamla. Att låta känslor och händelser från olika delar av livet påverka varandra i låtskapandet.
Jag får intryck av att några låtar på skivan handlar om specifika personer i din omgivning.
– Delvis, de handlar ju ofta om saker jag sett och upplevt. Vissa texter är ju klipp från min vardag och mitt liv och tar utgångspunkt i människor som påverkat mig. Men det kan även vara saker jag sett på film eller läst i en bok.
Aktuell med sin solodebut Reload All Emotions And Let Them Collide. Spelar även i shoegazebandet Small Flowers Crack Concrete, i psykedeliska rockbandet DunDun och i duon Minus At The Mill tillsammans med Lotta Wenglén. Samtliga dessa band kan man lyssna på eller via www.margitmusic.com.
– Jag satt på så många låtar och Katharina hade erbjudit sig att producera och jag hade sagt ja till det. Men det var så stort och nytt att jag inte kunde ta in det helt och hållet. Det är två olika världar för mig. Och nu är jag jätteglad att det blev så för jag ser verkligen vad som hänt med mina låtar. Den andra skivan är hur jag låter i vardagen, alltså det är så jag är. Den första är mer än tolkning av mig. Jag var väl lite orolig för hur det skulle tas emot, men jag har fått fina recensioner för det. Det verkar som många har förstått hur jag tänkte.
Du spelar i tre olika konstellationer utöver solo. Vilka olika behov fyller de olika banden för dig?
– Man får väldigt mycket när man delar glädje och uttryck med andra. Det är många som ska tycka och tänka. När man är själv har man full makt och då blir det som jag själv vill. Och för mig är det viktigt med båda, jag känner att jag har olika roller. Det är en tendens till att kvinnor som sjunger ses mer som sångerskor och inget annat. Men för mig är även gitarren ett viktigt uttrycksmedel och på något sätt märks det mer i band. Och sen är det såklart väldigt skönt att få larma på lite också, mitt eget projekt är ju lite mer avskalat. Men det händer att det går ihop ibland, t.ex. att jag kommer på mig att leta efter distpedaler när jag repar solo. Och ibland vill man skala av när man spelar med band. Men sammantaget är det väldigt värdefullt att ha flera olika projekt.
Kan du nämna några av dina influenser och favoritartister. Sonic Youth kanske med tanke på namnet på ett av dina band?
– Absolut. Och inte bara deras musik utan även hela deras konstnärskap och livsstil. Jag kan verkligen identifiera mig med att de känns som vem som helst. Patti Smith är självklar. Det är samma där att det sträcker sig utanför musiken också. Vidare t.ex. Lou Barlow, Dinosaur Jr, John Frusciante, Cat Power och Scout Niblett.
Slutligen – vad händer härnäst?
– DunDun håller på att spela in sin debutskiva. Och så blir det en liten minitur till Tyskland kring påsk. Och så fortsätter jag skriva låtar kontinuerligt så förhoppningsvis kommer jag påbörja inspelningen av min nästa skiva senare i år.
