Att säga att The Haunted bryter ny mark vore en överdrift. Men att de utvecklar sig och fortsätter förvåna efter varje nytt fullängdssläpp ligger nog närmare sanningen.

Unseen verkar ha delat fansen i två läger mer än vad 2007 års The Dead Eye eller Peter Dolvings återtåg till bandet gjorde 2004.  Min åsikt verkar däremot ha fastnat i något sorts musikaliskt limbo som ändras i paritet med dagsformen. Stundtals är skivan briljant där visslingarna och marschtrummorna i ”The Skull”, riffen i överljudshastighet i ”The City” och den skört vackra refrängen i ”Disappear” är The Haunted i sin bästa stund. Det finns dock spår där musiken går på tomgång som i ”Catch 22” och ”Motionless”.

Även live passerar dessa mig obemärkt förbi.

Experimentlustan tog sin början med just The Dead Eye och skivorna därefter är enbart logiska fortsättningar. Den mentalt provocerande thrashattacken som präglade ”rEVOLVEr” är borta och istället finns det utrymme för mer insikt och eftertanke. I mångt och mycket är det ett vuxnare The Haunted idag.

Om nu att vara vuxen kan jämställas med att göra avkall på mindre musikalisk aggressivitet.

Repertoaren är det däremot inget större fel på och med en diger låtskatt finns det något för varje fan, oavsett om man är så pass musikaliskt trångsynt att man tycker att allt bandet gjort efter debuten varit skräp.

Jodå, ni hördes tydligt.

Ironiskt nog genomförs den vokala insatsen av Dolving på ”Hate Song” sittandes nedanför trumriggen. Som om sångaren själv inte kunde bry sig mindre om låten.

De som hungrar efter dödsthrashen i ”The Haunted Made Me Do It” eller ”One Kill Wonder” får ”D.O.A” och ”Bury Your Dead” serverat. Höftledsfarliga Down-groovet i ”No Ghost” är smittande rytmiskt och i ”Disappear” vänder frontmannen ut och in på sig själv och låter sitt känsloregister spelas ut för fullt.

Bedårande.

Själv är jag svag för valfritt spår från ”The Dead Eye” och finner bandet som allra bäst i ”The Medication” och extranumret ”The Guilt Trip”.