Efter en förskjutning på fyra månader släpper Liverpoolbandet The Wombats sin andra skiva ”This Modern Glitch”. Rockfoto träffar en smådyster Matthew Murphy för att tala om svärta, smärta och kvinnor.
Det är gott om tid innan brittiska The Wombats ställer sig på scenen, men i den isande kylan på Debasertrappan växlar ett gäng tonårstjejer redan Wombatshistorier med oro över att de minderårigas föräldrareskort inte kommer att dyka upp i tid till kvällens spelning. På andra sidan byggnaden, ute i blåsten på Folkungagatan, trycker den oförmodade flickfavoriten Matthew Murphy in dysfunktionella portkoder innan han till sist blir insläppt av en tungt suckande kvinna. Själv har han svårt att förstå hur tonårsfanatismen går ihop med Wombats musik och ser mest generad ut när ämnet kommer på tal. För olikt det där andra Liverpoolgänget sjunger Wombats inte om att hålla dig i handen och älska dig åtta dagar i veckan. Wombats sjunger om att ta med sig flickvännen på fel pjäs, bli stalkerförälskad i strippor och råka kalla dejtens kläder för slampiga.
Matthew Murphy har slutat lyssna på musik eftersom han känner att han inte kan låta bli att överanalysera och dissekera den. Men han gillar Elliott Smith, The Smiths, Depeche Mode, Kraftwerk,
- Och Rihanna!
Oj, det var oväntat.
- Jag vet! ler han nöjt.
– Mina texter är helt biografiska, säger Matthew Murphy uppgivet. Jag försöker vara så ärlig som möjligt fast jag inte riktigt gillar tanken på att avslöja mig själv för mycket.
Till skillnad från landsmännen Jamie T eller Arctic Monkeys, som berättar sina anekdoter ur en cool voyeurs perspektiv, drar sig Matthew Murphy inte för att sjunga om Wombats misslyckade anti-hjältar i första person. Istället identifierar han sig lätt med deras fumlighet i sociala sammanhang.
– Jag förstår mig inte på kvinnor och det är ett återkommande ämne i texterna. Jag känner mig alltid lite vilsen, lite konstig och utanför, som att jag missar något. Att inte riktigt veta hur man ska förhålla sig till allt omkring en, det tror jag speglas i musiken. Men det handlar också om att njuta av isolationen, förklarar Matthew Murphy innan han ursäktar sig för att han svamlar och återgår till att rätta den lockiga luggen eller skratta självmedvetet när han kommer på sig själv med att säga något han inte borde.
Det är inte svårt att se kopplingen mellan Wombats texter och deras upphovsperson, men när Matthew Murphy berättar om prestationsångesten inför nya skivan eller hatkärleken till genombrottssingeln ”Let’s Dance to Joy Division”, blir det långsamt uppenbart att musikens humoristiska vinkel, den som får lyssnaren att skratta åt de små tragedier som drabbar huvudpersonen, inte riktigt finns i verkligheten. Och det gör den knappt heller på ”This Modern Glitch”.
När bandet, moderiktigt nog, bytte ut den vanliga trion gitarr, trummor och bas mot något mer synthigt, svärtade det till i både musiken och Matthew Murphys privatliv. Efter succén med debuten blossade hans tonårsdepressioner åter upp och fick under en tid behandlas med anti-depressiva läkemedel vilket resulterade i låtar som ”Anti-D” och ”Jump Into the Fog”.
