The Dream of the 90s

Krönika — Publicerat 07:58 den 17 maj 2011 av Madeleine Bergquist

För ungefär hundra år sedan, eller i alla fall sjutton, dog min första musikaliska hjälte och man kan väl säga att lika fort som mitt liv något år tidigare tagit lite av en vändning, så raserades det. I alla fall för någon sekund. Jag pratar givetvis om när den kanske största nittiotalsikonen av dem alla, Kurt Cobain, valde att ta sitt liv den där aprildagen 1994. En dag som jag tycker mig minnas mycket väl och som på många sätt fått symbolisera det jag kanske minns allra mest från min ungdom. Jag menar; det är lätt att romantisera sin tonårstid – trots som man är fullständigt medveten om att den egentligen allra mest gick ut på att stirra i taket eller försöka passa in i diverse sammanhang. Av samma anledning ser jag tillbaks på mitt nittiotal med ett alldeles särskilt skimmer.

När nu detta magiska decennium på många sätt är tillbaks - i musiken och inte allra minst i modevärlden - är jag därför extremt förtjust och förskräckt på en och samma gång. Toppluvor, långkjolar, grova kängor och flanellskjortor är idag givna inslag på både catwalk och nattklubb och samtidigt som diverse britpopsgiganter återförenas och ger sig ut på turné märks nittiotalssoundet bland nya förmågor inom de allra flesta genrer. Jag tänker kanske framför allt på det brittiska superhajpande bandet Yuck, som både ser ut och låter som om de vore direktimporterade från valfritt avsnitt av MTV:s ”Alternative Nation”.

Ni som känner till videon till Sonic Youths klassiker ”Dirty Boots”, eller liksom jag slaviskt följde TV-serien My So Called Life, kan relatera till denna grungeromantik som på något sätt alltid funnits med mig. Och när det återigen är mer än okej att måla naglarna svarta, att plocka fram soundtracket till grungefilmen Singles ur CD-hyllan och frossa i gamla MTV-klipp trots att man är 30 + och inte 15 – då känns det lite som om livet har gett mig en andra chans.

Men jag måste lägga till ett stort men. Den rådande inflationen av nittiotalsattribut för självklart också med sig allt det där som faktiskt var riktigt vidrigt med årtiondet. Exakt vad jag menar behöver vi kanske inte gå in på här eftersom det är stoff till en helt ny krönika, men jag kan ju säga som så här: Det finns trender som man bara pallar en gång per liv!