Peace & Love, dag 1

Festival — Publicerat 00:06 den 1 juli 2011 av Christian Ploog, Iva Horvatovic

Paolo Nutini är omtyckt. 

Tidigare under dagen satt Paolo Nutini i en nedsjunken soffa backstage och såg rockstjärnig ut i solglasögon och guldkedja glimrande om halsen. "Killar brukar bli arga på mig" berättar han "en del påstår att jag stjäl deras flickvänner med min musik" och jo då, de första tre till fem raderna under skottens spelning på Peace & Loves största scen består av kvinnor i alla åldrar. Till en början kan det inte förklaras med annat än att mixen musiker+italienare+skotsk dialekt per automatik garanterar en beundrarskara. Att döma av spelningsstarten har musiken i alla fall inget med saken att göra.

I en recension av Paolo Nutinis senaste skiva Sunny Side Up konstateras det att Paolo gör just inget nytt med sin musik. Det är klassisk singer/songwriter av den lite gladare läggningen med ett rejält retrofilter singerat bakgrundsmusikernas blåsinstrument.  Men medan till exempel Adele kan skapa något nytt utav det gamla, låter Paolo mest trött och klyscheartad på Utopiascenen fast det tjuts och skriks av förtjusning från publiken. Ungefär halvvägs genom spelningen dristar sig en flicka till att, med lätt äckel i rösten, säga "Gud vad han är svettig!" Kompisen bredvid henne konstaterar snabbt "Ja, men han är ändå jävligt läcker". Ett gäng killar framför dem ser sig om, ser på varandra och utstöter någon form av vrål som troligen ska ha en störande effekt, men det stör ingen eftersom spelningen just då står stilla. Efter den lätt tröga starten tvärstannar gigget helt på grund av tekniska problem, men istället för att skämta bort det eller passa på att mellansnacka lite grann säger Paolo Nutini ingenting och den lätt förvirrade stämningen i publiken riskerar att sänka hela showen. Till slut lyckas de få igång ljudet igen och Paolo ger sig på en ovanligt energisk version av en av sina största hits "New Shoes" till publikens stora glädje. Blåssektionen får ett sånt enormt jubel att hela bandet ser chockat, men lyckligt, ut. Därifrån går det faktiskt raka vägen upp för denna spelning, rakt igenom singeln "Pencil Full of Lead" som startar okontrollerad glädjedans i publikhavet. Man kan uppenbarligen åstadkomma en hel del av både just ingenting, svett och tafatt tystnad, bara man får med sig publiken.

Praktiskt taget varenda festivalbesökare infann sig för att se onsdagens headliners Kings of Leon, ungefär en fjärdedel försvann efter att hittarna "Use Somebody" och "Sex On Fire" hade spelats. Under dagen hade det vädrats en del åsikter runt festivalområdet om att Kings of Leon skulle vara tråkiga, vilket knappast är en ny observation. De fyra rockande prästsönerna polerade bort ungefär allt som var intressant med både dem och deras musik för några år sen och lyckades samtidigt nå globala framgångar efter tre skivor.

De senaste två-tre albumens överdrivet slipade arenarock har med millimetersäker precision placerat dem i det klyschetyngda facket "vita manliga rockband" och visst är det lite trist. Den forna berättarglädjen som kunde spåras i historierna om mer eller mindre syndigt sydstatsleverne de en gång sjöng om har bytts ut mot fjäderlätta texter om absolut ingenting. När de ändå försöker sig på en tillbakablick och Caleb Followill förklarar att de ska spela en av de första låtarna de någonsin skrev "California Waiting" vrålar publiken textraderna till "Sex On Fire", men, störande moment till trots, seglar Followillklanen genom spelningen rätt smärtfritt. Hur mycket man än kan klaga på de strukturer och mekanismer hos både bransch och publik som har gjort dem till såna superstjärnor de blivit, måste man erkänna att gossarna, det bredbenta headbangande gitarrspelandet till trots, i alla fall framstår som ett märkvärdigt ödmjukt band. Mellansnacket är betydligt charmigare än man hade kunnat ana och när spelningen är över, med all sin flashiga filmteknik, naturromantik, rosa dimridåer och strategiska fyrverkerier, har Kings of Leon överöst publiken med plektrum, trumpinnar, spellistor, vattenflaskor, handdukar, praktiskt taget allt löstagbart de hade på scenen. Väluppfostrade southern gentlemen, trots allt.