Peace & Love, dag 3

Festival — Publicerat 08:44 den 4 juli 2011 av Christian Ploog, Iva Horvatovic

Tredje dagen på Peace & Love såg vi Anna Järvinen uppfylla publikens önskningar, gick på bröllop, funderade över innehållslösa föreläsningar, saknade Jessie J, som hade varit en värdig nedvärvningen efter M.I.As sanslösa spelning kvällen innan, men fick ställa in på grund av sjukdom. Sprang in i hennes substitut Henrik Berggren istället och bevittnade The Strokes vara för coola för sitt eget bästa. 

Anna Järvinen noterar att hon inleder sin spelning i skymningen och ser helt själaglad ut över det. De kommande tre kvarten tillbringar hon med att sväva runt i vad som ser ut att vara någon form av vit, tunn rock. I kombination med hennes ljusa röst och fjäderlätta melodier påminner hela bilden stundvis om en älva som flyger från ena scenkanten till den andra, ibland om en rar lärare som fått för sig att avbryta undervisningen med en sång eller två. Hon mellansnackar på ett sätt som kan uppfattas som nervöst, men som mycket möjligt bara är ett säreget karaktärsdrag för hon ser inte ett smack nervös ut när hon sjunger. Tvärtom Anna Järvinen ser ut att vara född till att stå på scenen. Publiken är en stor och brokig skara, vilket måste betyda att samma kids som gillar The Strokes faktiskt också går på Anna Järvinen, inte helt väntat. Anna, hon fortsätter sväva i sin sångvärld med lätta avbrott för att säga ett ord eller två, alltid med leende på läpparna. Till slut frågar hon publiken vad de vill höra, en lika självklar som förvånansvärt sällan testad spelningsstrategi. Efter lite om och men när publiken slänger ur sig låttitlar bandet inte var förberett på att spela ger Anna Järvinen med sig och bifaller önskningarna och allt är fred och kärlek när vi går därifrån.

Det är inte utan att man blir lite besviken när man då slutligen vandrar in på en av dessa emotsedda föreläsningar och de visar sig vara papperstunna på information och innehåll. "Wikileaks och yttrandefrihet på nätet" låter ju både intressant och komplext, men när man på fyrtiofem minuter, varav femton går åt publikens frågor som naturligtvis inte infinner sig, dessutom klämmer in en kvart om barnpornografi hinner man just inte säga mycket av vikt. Om man nu vill säga något alls. Wikileaks, denna omdebatterade aktörs, kvart går mest åt på att förklara vad Wikileaks är, varför en del ogillar det och varför filmaren Jesper Huor ville göra en dokumentär om ämnet för SVT. I de sparsamma följdfrågorna lyckas man klämma in lite hälsosam Wikileakskritik om till exempel varför vissa saker bör förbli hemliga, men någon direkt diskussion om yttrandefrihet eller Wikileaks infinner sig inte. Ville man få en mer komplex bild av Wikileaks, gör man bättre i att googla organisationen och läsa igenom de första tio träffarna.

Barnpornografin då? Lagen om att även vissa former av teckning föreställande barn eller barnliknande figurer i sexuella situationer klassas som barnpornografi diskuteras inte så mycket som att den bara allmänt föraktas från scenen. Av någon anledning missar man att berätta att talaren Carl Mikael Edenborg är grundaren av Vertigo förlag som ger ut erotisk litteratur och alltså själv kan hamna i kläm med rättvisan p.g.a. denna lag om han inte är försiktig. Relevant information kan man tycka. De båda talarnas åsikter är inte bara väntade utan får också förbli oemotsagda eftersom ingen med motsatt åsikt är inbjuden att delta. Och yttrandefriheten bör väl ändå  diskuteras och inte bara talas om.