J Mascis: Kulturbolaget, Malmö 13/7

Spelning — Publicerat 10:04 den 14 juli 2011 av Madeleine Bergquist

Det är ett ganska så lustigt sammanträffande att onsdagskvällen innebär Harry Potter-premiär och Malmöbesök för indierockens egna trollkarl – J Mascis. Jag har naturligtvis valt att bevittna det senare. Eftersom att jag levt med den gode Josephs förtrollande gitarrspel i halva mitt liv, finns det nästan ingenting som skulle hindra mig från att befinna mig på Kulturbolaget denna kväll. Jag kan inte längre räkna de gånger jag sett den numera vithåriga småkufiga Mascis spela live, dels solo och med kompband (The Fog) - men också flertalet gånger med sitt återförenade Dinosaur Jr. Senaste akustiska soloplattan Several Shades of Why är dock en av årets bästa skivor och det är med stora förhoppningar jag ställer mig vid scenkanten för att ihop med en halvfylld lokal än en gång lyssna till kungen av falsksång och gitarrsolon.

Vad som genast slår mig är den nästan befriande känsla jag fylls av då jag ser att de sedvanliga femtioelva fyrtolvorna är utbytta mot en liten Vox-stärkare. Som ett barn av Generation Tinnitus har mina öron och jag tröttnat på alldeles för högljudda Dinosaur-spelningar där Mascis sång försvunnit helt i mixningen. Det är en del av bandets varumärke, jag vet, men än dock inte helt roligt i längden. Så när J Mascis och hans akustiska Gibson äntligen öppnar spelningen och gör det med en av mina absoluta favoritlåtar av Dinosaur Jr - ”Thumb” från Green Mind (1991), och jag för en gångs skull kan höra vart enda ord han sjunger - då njuter jag fullt ut.

Gubben, för kvällen klädd i urtvättad T-shirt med Rolling Stones-munnen och samma jeans som alltid (Levis, modell bootcut), sitter ner på en stol under hela spelningen och pratar nästan inte alls mellan låtarna förutom när han ska presentera låtarna från nya skivan. Ett ”hello” och några ”thanks” är vad vi annars bjuds på. Föga förvånande.  Med vad gör det när han ger oss helt fantastiska akustiska versioner på Dinosaur Jr-låtar som ”Ocean” från senaste Farm och ”Get Me” från klassikern Where You Been (1993)?

Naturligtvis betas också de allra mest självklara spåren från Several Shades of Why av. ”Listen To Me” och ”Is It Done” är lika fina live som på skiva men det är faktiskt Edie Brickell-covern ”Circle” som känns allra mest. Mascis framför textraderna ”And being alone is the best way to be - When I'm by myself, it's the best way to be” lite lätt nonchalant och så extremt trovärdigt att jag nästan överväger att leva resten av mitt liv som eremit.

Ändå når konserten sin höjdpunkt när J bevisar att han är en trollkonstnär även vad gäller akustisk gitarr. Det behövs inte tjugofem effektpedaler och tio Fender Jazzmasters, han trollar alldeles utmärkt ändå och i min bok finns det väldigt få gitarrister i världen som kan slå honom vad gäller säregna melodier och minuterlånga solon.