När Herbert ”Afasi” Munkhammar och Frej Larsson stiger upp på Malmöfestivalens största scen på Stortorget jublar publiken till öronbedövande nivåer. Mitt på scenen står dj:s som slänger ut beats till den rytmhungriga publiken – medan Afasi och Frej springer ömsom till scenens vänstra och ömsom till scenens högra sida. Det är konstant energi på scen, Frej kastar sig ned på scengolvet och slår micken mot bröstet så det låter som ett hjärtas pumpande och Afasi drar teatraliskt upp tröjan och visar magen. Publiken jublar, om möjligt, ännu högre.
Maskinens särskilda blandning av hiphop, brasiliansk bailefunk och trotsåldriga texter har gjort sina avtryck sedan singeln ”Alla som inte dansar” släpptes hösten 2007. Låten, som t.o.m. har en egen wikipedia-sida, gjorde avtryck var den än spelades och så även nu, fyra år senare, under Nordens största stadsfestival. Det är först när den spelas som publiken höjer pulsen tjugo snäpp, hoppar och kastar båda armarna i luften i takt. Afasi och Frej själva glömmer textrader och missar ingångar, men det gör inte publiken någonting alls. Lika engagerat fortsätter ung som gammal, lång som kort att sjunga med i deras texter, även när de inte gör det.
Plötsligt kommer Mange Schmidt upp och rappar. Det känns mest märkligt. Missförstå mig rätt nu, jag älskar Maskinen och all musik de gjort. Med Boys II Men, deras debutplatta, gjorde de avtryck långt bortom skivrecensenters uppnosiga gillande och ogillande. Folk älskar dem. Jag älskar dem. Men det är när jag står kvar och svetten klibbar när musiken ebbat ut som jag inser att det är något som skaver. Saken är den att jag har sett dem när de var som bäst och när deras låtar var som bäst. Det var ändå två år sen Boys II Men släpptes. Nu är det dags att skapa nytt, riva upp, skapa nya kontroverser. Kanske i samma konstellation, kanske inte. Men besvikelsen i att kunna varje textrad under en hel konsert utan att bli överraskad någon gång? Den är svår att sudda ut.
