Warpaint vill bli presidenter

Intervju — Publicerat 13:19 den 8 september 2011 av Ola Elleström

Inför varje festivalsommar dyker det upp nya band som det pratas mycket om och som det sägs att man absolut inte får missa. Var de än drar fram hyllas deras spelningar av recensenter och publik. I år var ett av dessa band Warpaint från Los Angeles. Vi träffade dem på Way Out West.

Warpaint från Los Angeles fick ett mindre men välförtjänt genombrott för några år sedan i samband med deras debut-EP Exquisite Corpse, som bland annat innehöll den briljanta ”Elephants”. Förra året följde de upp denna med sitt hittills enda album – The Fool – en platta som hyllats av både recensenter och publik för sin drömska och närmast lite mystiska sinnesstämning i kombination med kliniskt rena melodier. Efter 1,5 år på nästan konstant turné spelade Warpaint på Trädgårn i Göteborg i samband med årets Way Out West. I samband med detta fick Rockfoto en intervju med sångerskan/gitarristen Emily Kokal och basisten Jenny Lee Lindberg. Bandet består i övrigt av gitarristen Theresa Wayman och trummisen Stella Mozgawa.

Ni släppte er första EP 2008, men ni bildades redan 2004. Kan ni ge en kort historia om vad som hände åren däremellan?
- Vi var vänner redan innan vi startade bandet. Vi började spela ihop mest på skoj, det blev mer som jamsessions än med färdiga låtar i början. Och allt eftersom tiden gick började det låta ganska bra så vi började bruka lite mer allvar. Sen skaffade vi ett hus i LA där vi repade och så började vi spela live. Mer och mer efterhand. Så när vi väl släppte vår EP hade vi redan spelat ute en hel del.

Ert sound – har det förändrats sen starten?
- Vi har alltid haft ett distinkt sound egentligen sen vi repade första gången även om vi inte ens hade några låtar då. Vi var naturligtvis varken särskilt bra eller samspelta, men soundet fanns redan då. Och några av låtarna vi släppte på EP:n är bland de första vi skrev – de har hängt med sen åtminstone 2005. Även några av låtarna på albumet skrev vi ganska tidigt – det var nog bara ”Composure” och ”Undertow” som vi skrev specifikt inför inspelningarna. Sen har ju inte låtarna låtit precis som de gör nu hela tiden, de flesta av dem har omformats och utvecklats.

Warpaint må bo i och komma från Kalifornien men något typiskt västkustsound är svårt att spåra. Snarare är det lätt att tänka på brittiskt 80-tal med t.ex. Cocteau Twins och andra band med mycket gitarrer och drömska harmonier.

- Vi har hört jämförelser med Cocteau Twins tidigare men det får vi i så fall kalla oavsiktligt, även om min (Jenny) mamma hade några skivor med dem. Liksom egentligen alla andra band vi jämförts med. Vi har aldrig medvetet tittat på andra artister utan skulle snarast säga att våra största influenser är livet, sinnesstämningar och känslor snarare än en viss form av musik.