Tidigare i år skulle Architecture In Helsinki varit ett av huvudnumren på Popagandafestivalen vid Eriksdalsbadet, men ställde in sin Europaturné. På många sätt känns det som att konstsim och solsken skulle passat dem ljusår bättre en mitt i veckan-spelning i början på hösten.

Kvällen inleds med danska Treefight for Sunlights första Sverigespelning. De bjuder på en tråkigt duktig uppvisning. Stilistiskt säkra i stämsången och sceniskt statiska gör de lysande ljudkulisser med en isländsk air.

– We come from Denmark and we don’t speak swedish, förklarar de försynt halvvägs in i det åtta låtar långa förspelet.

Även om klaviaturen får ta tyngst lass i orkestern är det falsetten och sångstämmorna som imponerar mest. Framför allt i covern på ”Wuthering Heights” där basisten Christian Rode låter anmärkningsvärt lik Kate Bush. Folk-feeling lånad från band som Fleet Foxes har de smält ned med färgrika fyllnadsmelodier i en samtida blandning av skandinavisk modernitet à la tidiga Mew och klassisk Beatles-pop.

Humöret dimper ganska tungt när Architecture In Helsinki inleder med “Desert Island” i sömnpillerversion. Men med uppföljaren “Hold Music” från 2007 års Places Like This väcker hopp om den barnsliga refrängexplosivitet som blivit bandets signum.

Det är, enligt dem själva, sex år sedan Architecture In Helsinki senast spelat i Sverige. På de sex åren har oktetten officiellt hunnit bli en kvintett, trots att sex personer deltar på scen i kväll.

Den twee Architecture In Helsinki gjorde sig kända för måste vara en förbannelse för dem. De har försökt närma sig något nytt, senast synthflörtar med dub och new wave, men publik suktar uppenbart efter mer av den naiva glimteniögat-pop som präglade deras första två album.

Jag är ganska besviken där vid scenkanten. Musiken är rent ut sagt dålig, trots att det sällan är otajt. Oinspirerat sammanfattar bättre bandets utstrålning. Få tar deras seriösa sidor på allvar eller nappa på den elektroniska översättningen av musikens humor. Spelglädjen skiner dock igenom, mest från de ständigt dansande Gus Franklin och Kellie Sutherland. Architecture In Helsinkis förmåga att kombinera rappa melodier och enstaviga nonsensord till oemotståndlig allsång är en av deras konstanta hörnstenar.

Aprilbarnet “Moment Bends” är orsaken till mycket av min personliga misstro. Av tio låtar sticker endast “Contact High” och ”Escapee” ut som en familjär jackpot på bandets fjärde fullängdare. Mycket av “Moment Bends” är oförsvarbart trist med musikaliska poänger så inlindade i funkiga produktionsexperiment att bandets karaktäristiska dynamik knappt existerar. Konstigt nog låter mycket från nämnda album mer okej live, speciellt ”I know deep down”, ”That Beep” och ”Escapee”.

De på sin höjd halvlyckade översättningarna av gamla låtar som ”Wishbone” är inte mycket att hänga i granen. Bäst blir ”Do the whirlwind”, som tillägnas ”alla som växt upp i en ort med färre än 1000 invånare”. Många i publiken skriker efter fler låtar från 2005 års ”In case we die”.

– I’m sorry we’re not gonna play any more old songs, I hope it’s ok, säger Cameron Bird torrt.

Ett besviket ”noooo” ekar ut över lokalen.

– I’m sorry, some of our old songs we can’t even play, fortsätter Bird.

– Instead we’re going to turn one of our old songs into a pile of shit, and we hope you like it.

Så framför de en slarvig och pinsamt glättig version av ”It’5”.

– It’s like wearing your prom dress when you’re 28, it’s just wrong, försöker Kellie Sutherland förklara.

Den osäkra showen avslutas med flaggan i topp, livliga ”Heart It Races” pressar ut den sista biten luft ovanför den svettiga publiken. Architecture In Helsinki visar att de fortfarande kan öppna dörrarna till fantastiskt banal popmusik, men just nu verkar de stampa utanför, maniskt testandes nycklar som inte passar.