The War on Drugs skriver nästan alla texter enligt stream of consciousness-principen

Philadelphiabaserade rotrockarna The War on Drugs har sin hyllade andra fullängdare Slave Ambient i bagaget när de gör ett stopp på Debaser i Malmö. Innan konserten får Rockfotos Anton Lindskog en pratstund med sångaren, låtskrivaren och bandledaren Adam Granduciel.

Det är några timmar kvar till The War on Drugs spelning på Debaser Malmö. Konserten blir nästan utsåld till slut men än så länge är det glest i lokalen. Adam Granduciel sitter vid ett bord och dricker mineralvatten tillsammans med resten av The War on Drugs. Som vanligt är han klädd i flanellskjorta.

Bandet har varit på väg hitåt några gånger tidigare men råkat ut för en del missöden på vägen. Jag berättar för Adam att jag skulle ha sett dem redan för tre år sedan som förband till The Hold Steady – en konsert som tyvärr blev inställd.

– Den där inställda förbandsturnén med The Hold Steady var på väg att knäcka oss totalt! Vi hade precis landat i England när vi fick beskedet att deras gitarrist blivit inlagd på sjukhus och att de tvingats stryka alla datum som vi skulle ha varit med på. Du kan ju själv föreställa dig vilket bakslag det är för ett ungt, relativt okänt nytt band. Vi hade inte några egna pengar utan var tvungna att låna till Europa-resan och när vi kommer fram så är hela turnén inställd! Det var nära på att bli slutet för The War on Drugs.

Adam påpekar dock att de inte var ett särskilt bra live-band för tre år sedan – något som är svårt att föreställa sig efter de genomgående positiva recensioner de har fått för årets Skandinavienspelningar.

– Nej, vi var ärligt talat inte speciellt bra då så du missade inget särskilt vad gäller oss. Men vi har gått stärkta ur motgångarna. Nu är vi mycket bättre!

Tidigare i år gav The War on Drugs ut skivan Slave Ambient som har fått mycket uppmärksamhet på indie-bloggar och sajter som Pitchfork Media. I grunden handlar det om rak rot-rock med förebilder som Bruce Springsteen och Bob Dylan men Adam Granduciel avlöser rocklåtarna med storslagna ambient-passager – något som får The War on Drugs att låta väldigt unika.

Ni har verkligen fått till ett helt eget sound på senaste skivan.

– Tack! Jag har länge haft en klar idé för mig om hur jag vill att det ska låta: Den här blandningen av traditionell amerikansk rock och ambient-musik. Jag tycker att vi påbörjade det redan på förra skivan Wagonwheel Blues men då var vi betydligt mer begränsade vad gäller resurser och tekniskt kunnande.

Slave Ambient känns som ett fullständigt album snarare än en samling låtar.

– Det stod tidigt klart att det skulle bli en sammanhängande skiva så jag har lagt mycket möda på att få till låtordningen och de instrumentala övergångarna. Det är dock inte något konceptalbum. Det finns inget genomgående tema mer än känslan som följer lyssnaren och sättet de olika låtarna refererar till varandra.

Min favoritlåt på nya albumet är ”Blackwater”. Kan du berätta lite om den?

– Intressant, det är egentligen en gammal låt som vi plockade upp på nytt. Det var när vi höll på att spela in låten ”Brother” som vi fick lite tid över och då föreslog jag att vi skulle prova några äldre nummer. ”Blackwater” satte vi på två tagningar och den blev så bra att vi var tvungna att ta med den.

På tal om ”Brother” så har du nämnt i en tidigare intervju att du improviserade fram den texten i en tagning. Är det ett vanligt sätt för dig att jobba på?

– Det har blivit det. Numera skriver jag nästan alla texter enligt ”stream-of-consciousness”-principen. Jag låter tankarna flöda, skriver ner dem och klipper sedan ihop de bästa delarna till något sammanhängande. En text som ”Brother” hade jag inte kunnat skriva på annat sätt. Jag har fortfarande inte kommit riktigt underfund med vad den handlar om men den kändes helt självklar när jag satte den på papper.