French Films: Debaser, Stockholm 14/10

Spelning — Publicerat 17:59 den 15 oktober 2011 av Christian Ploog

Det är en sådan där krispig höstkväll i Stockholm då solen legat på hela dagen men vinterkylan också gett en försmak av vad som komma skall. Hur det står till med temperaturen i Finland just nu vet jag inte, men fem Helsingforskillar har den senaste månaden spridit en del värme omkring sig. ”Solig musik från en kall, kall plats” har det beskrivits som – debutalbumet Imaginary Future som kom förra månaden och bekräftade det vi alla misstänkt: French Films har kommit för att stanna.

På Debaser Slussen inleder kvintetten med första låten på albumet: ”This Dead Town”. Den är skrämmande lik ”In Between Days” med The Cure. Även ”You Don’t know” låter nästan precis som något The Vaccines skulle kunna göra. Influenserna är över huvud taget inte svåra att plocka. Att ljudbilden får tankarna att segla iväg till The Drums är oundvikligt.

Joni Kähkönen och Johannes Leppänen spelar båda gitarr och sjunger växelvis och effektivt sig igenom de nysläppta låtarna. Den sistnämnda påminner svagt om en energifylld Gustaf Norén från Mando Diao där under sin långa lugg.

Basen dundrar i bröstet denna mörka kväll på Debaser. Den kommer från en smal och gänglig figur i backslick till höger på scenen. Han heter Mikael Jurmu och är basen i French Films, bokstavligt talat. Framför allt live blir det extra tydligt hur samtliga låtar lutar sig mot de välsnickrade basgångarna.

”It’s so fucked up I have to scream this cliché shit, come on guys!”, säger Johannes Leppänen slarvigt och drämmer iväg Golden Sea, hitten från bandets mycket lovande EP från förra året. Hela framträdandet är väloljat – grabbarna trivs på scenen, det låter bra och keyboardisten Santtu Vainio släpper knappt blicken från publiken när han hamrar sina slingor på klaviaturen. I höjd med näst sista låten dansar någon in i mig. Världens minsta och mest harmlösa moshpit har bildats framför scenen. Antingen är folk bara fulla, eller så kan de inte värja sig mot svänget. För svänger gör det faktiskt. Under sista låten riktas blickarna till den gänglige basisten som tar ton till ”Up The Hill”. Basen hänger nu löst runt halsen och det enda som hörs är hans sång och en skramlande gitarr. Sedan brakar det loss när bandet fyller i.

French Films framträdande innehåller de flesta attribut en adekvat popspelning bör innehålla. Det är lagom långt, lagom tajt och lagom energifyllt. Och det är också det där ”lagom” som ligger i vägen för att spelningen ska nå allra högsta betyg. Även om musiken i sig är fantastisk når bandet inte hela vägen fram i kväll. Men jag misströstar inte. På skiva är French Films det bästa vi har i den här genren i dag. De är coola, de är skickliga, de är snygga. Och de har bara börjat.