KMFDM: Inkonst, Malmö 11/11

Spelning — Publicerat 18:42 den 12 november 2011 av Anton Lindskog

Tysk-amerikanska KMFDM är nu inne på sitt 27:e år. De har kallats industrirockens Rolling Stones och jämförelsen är inte helt tokig. Även om det nog inte var vad Sascha Konietzko hade tänkt sig när han startade sitt KMFDM som ett ungt, anarkistiskt kollektiv i protest mot rockens konventioner. Likt Mick Jagger & Co har KMFDM aldrig heller varit några större innovatörer. Det här med att blanda hård synth med hårda gitarrer hade redan gjorts av band som The Young Gods och Ministry när Sascha lärde sig sampla tunga riff. Men KMFDM tillförde ändå något helt eget - en hårt utpräglad serietidningsestetik, funkigt sväng och politiskt medvetande kombinerat med en osviklig känsla för vass ironi.Idag är de mest kända för skivorna de gjorde i mitten av 90-talet, framför allt det adrenalinpumpande mästerverket Nihil. Det tog dem några år att hitta sin stil - korsningen av industriella klanger, hårda gitarrer, dansanta rytmer och slagordsskanderande refränger - och trots att Sascha Konietzko är den enda kvarvarande medlemmen sedan dess har det inte skett några märkbara förändringar. Likt Rolling Stones är de en relik över en svunnen tid. I KMFDMs fall är det en epok som tog slut ungefär när första Matrix-filmen inte längre var det häftigaste man kunde se på bio. Den ihärdiga, snudd på absurda konsekvensen har blivit deras signum. Oberoende av rådande trender kan man räkna med att nästa KMFDM-skiva kommer att ha fem tecken i titeln (sjuttonde albumet WTF!? kom tidigare i år) och förpackas i ett dekadent serietidningsliknande konvolut.

Live är de en rejäl krafturladdning. Det fyra män och en kvinna starka bandet är en cybergoth-klädd ångvält på väg att meja ner allt i sin väg. En efter en gör bandmedlemmarna entré till "Krank" och det dröjer inte längre än till tredje låten "Amnesia" innan en moshpit av svartklädda synthare har dragit igång framför scenen. Visuellt är både den nu 51-årige, mohawk-friserade Sascha och hans nit- och latexklädda sidekick (och hustru) Lucia Cifarelli som hämtade ur en tecknad superhjälteserie. Även för att vara industrirock - en genre som inte direkt förknippas med subtilitet – är det nyansfattigt. När KMFDM spelar live är det ett läge - fullt ös, Wagner-svulst och gasen i botten. Men det är så löjligt medryckande att man inte kan låta bli att stå och veva med knytnävarna i takt och hoppa upp och ner i väntan på att bli slagen i huvudet av nästa bombastiska refräng.

Min enda invändning gäller låtvalen. Antalet äldre favoriter kan räknas på ena handens fingrar: "Megalomaniac", "A Drug Against War", "Attak/Reload" och "Godlike". I övrigt ligger fokus helt på det senare, betydligt svagare materialet. Det känns lite sniket när ett band som så uppenbart har sin storhetstid långt bakom sig, gör sitt första Malmö-besök på 22 år. Men det vågar jag inte säga till Sascha för om han är lika tuff privat som sin scenpersonlighet lär jag åka på en rak höger.