Jonathan Johansson: "Jag måste anstränga mig för att du ska bry dig"

Intervju — Publicerat 08:00 den 23 november 2011 av Anna Stålberg

Omåttligt populära Jonathan Johansson släppte sitt andra album Klagomuren i oktober och är just nu aktuell med en Sverigeturné. Rockfotos skribent Anna Stålberg träffade honom i samband med hans Stockholmsspelning för någon vecka sen.

Solen brinner över Stockholm och Jonathan Johansson sitter och väntar i hotellobbyn. Det är en lätt sövande surrande ljud från lobbyns musikanläggning. En rosasvullen himmel pressar sig in genom fönstren och allting är inbäddat i den där heta, våta mattan av lycka. Några veckor tidigare har hans tredje album Klagomuren släppts och mottagits väl av såväl publik som recensenter. Skärvor av ljus flimrar över hans ansikte och utanför blinkar de svärmande gatorna. När Jonathans röst öppnar sig mot diktafonen är det alldeles tyst omkring oss.

- Turnén är igång och inleddes med spelningar på en del teatrar men vi kommer att spela på klubbar också. Varje scenrum har ju sin charm och jag tycker ändå det är fett att kunna bemästra allihop. Det är inte så att jag har skräddarsytt den här turnén för att få den att funka med ett visst storslaget rum såsom i en kyrka eller en teater, varje rum har sin speciella ljudbild, det är snarare så att man försöker lösa det så att varje spelning fungerar.

Jonathan Johansson slog igenom med albumet En hand i himlen under våren 2009. Och trots att Jonathan återfunnit gnistan tycks Klagomuren vara en något mörkare historia än den förra skivan. Första spåret "Intro" tickar igång av ett förlösande orgelspel, under sig en matta av flimrande bas och känslan är snöig och het och oberäknelig.

- Vi ville inte bryta fullständigt med det vi hade gjort på En hand i himlen, mer fördjupa den processen som vi var inne i då och gå vidare utan att förlora kontakt med det vi skapade på den skivan. Vi hade massor av idéer så vi bestämde oss för ett visst antal instrument som vi skulle hålla oss till. Sen vet man aldrig vad det ska bli, man arbetar och sedan så hamnar man någonstans. Helt enkelt, såhär; man vet inte förrän allt färdigt.

Klagomuren är en sällsam skiva med en rymdaktig ljudbild och blysänkta texter som förföljer en ut i natten. Det är sönderblåsta moln, liksom någon lagt en blå skiva över popsolen och skyskrapetankarna sträcker sig fortfarande efter himlen. Någonstans där återfinner vi minnet av Jonathans säregna stil, och med skivans många hopflätade intron och outron blir albumet en produktion utan början och slut.

- Jag ser albumet som en helhet och skulle helst vilja att folk lyssnade på hela verket, men jag vet att det inte riktigt är så folk lyssnar på musik längre. Men för min egen skull är det oerhört viktigt att göra ett album där varje låt lyfts av en annan. Varje låt ska fungera separat men tillsammans så bildar de en större helhet. Summan blir större, helt enkelt.