Årets bästa soul/rnb

I dessa årslistetider noterar man att innehållet på de flesta listor huvudsakligen består av pop och rock av olika slag. Detta innebär naturligtvis inte att alla årets bästa plattor tillhör de genrerna utan att de flesta musikskribenter specialiserat sig på just dessa, ett faktum som förmodligen kan härledas till många timmars läsande av inflytelserika (och ofta aningen tråkigt likriktade) sajter som Pitchfork, Stereogum och Prefix. Att de få soulakter som 2011 smyger sig in i årssammanställningarna vanligen stavas The Weeknd, Frank Ocean, Beyoncé och möjligen Terius Nash (The-Dream) innebär inte heller per definition att dessa gjorde årets bästa soul/rnb, utan att de exponerats mer än andra i nämnda medier.

Detta är naturligtvis synd, eftersom alldeles fantastisk musik därmed undgår massorna. Det är absolut inget fel på Frank Ocean och The Weeknd, tvärtom förtjänar de sin framgång, men att de skulle ha gjort årets allra bästa soul/rnb känns långt ifrån övertygande. Låt oss titta på vad som hänt under 2011 bortom indiepressens begränsade rampljus.

Bland de etablerade namnen hittar vi Mary J Blige, som sent på året presenterade sin finaste skiva sedan 2001 med My Life II…The Journey Continues. Möjligen lite för lång, men på första halvan av skivan visar hon att hon fortfarande är Queen Mary. Däremot blev jag aningen besviken på Jill Scott, en annan av mina absoluta favoritsångerskor, när hon efter flera års frånvaro pga skådespeleri och barnafödande, hittade tillbaka till studion. Men The Light Of The Sun satte sig aldrig riktigt. Det gjorde däremot Stone Rollin’, årets släpp från den alltid lika intressanta Raphael Saadiq. Han står aldrig still och där han tidigare spelat stenhård funk låter han nu stundtals som en ung Stevie Wonder, men utan att tappa greppet om nutiden. Här bör också nämnas Robin Thicke, även om hans Love After War kom först senaste veckan och behöver mer tid (men spontant är den inte lika urstark som mästerverket Something Else från 2008) – dock fylld med snygga låtar med både djup och hitpotential.

I kategorin oldschool hittar vi den 62-årige debutanten (!) Charles Bradley, som förförde Hultsfredspubliken med en rent magisk spelning i somras och även höll klassen på sitt album No Time For Dreaming, där han låter som en hybrid mellan Otis Redding och James Brown. Och Booker T Jones, den legendariska organisten som redan 1963 (och således borde närma sig 100 år, men han är faktiskt bara 67) släppte klassikern ”Green Onions”, drog ihop en imponerande skara gäster och släppte finfin easy listening-soul på The Road From Memphis.

England då? Ja, Amy Winehouse hann inte bara med att dö utan släppte postumt även en fin låt tillsammans med Nas – ”Like Smoke”. Annars handlade mycket om Adele som syntes och hördes överallt med ett antal sönderspelade soulpophits från sin platta 21. Adele må ha en ruggig pipa, men den bästa britsoul jag hörde 2011 var Beverley Knight och hennes Soul UK.