Hur mycket får man gå från den berättartraditionen som finns inom folkmusiken när man skriver texter?

- Vi tänker inte på genrer när vi skriver, säger Klara, utan går mest på känsla. Vi tänker att det ska finnas en röd tråd i musiken, i vårt fall är det stämsången, utöver det kan man nog skriva om vad man vill. Fast vi har inte skrivit någon sådan låt ännu som vi tyckt var tillräckligt bra för att spela in, tillägger hon.

Precis som på The Big Black & Blue är de världar bandet sjunger om på The Lion’s Roar fyllda med berättelser om ensamhet och ouppfyllda drömmar.

- Vi skriver mycket om män och kvinnor i medelåldern, säger Klara innan systrarnas blickar möts och de brister ut i skratt.

- Jag tror vi är lite rädda för att bli dem, förklarar Johanna. Att vi till slut sitter där och har gjort allt detta och att det ändå känns som att det inte var nog, eller att man ångrar saker. Just för att vi är borta så mycket från vår familj och vänner har vi också blivit medvetna om hur viktigt det är att umgås, så det blir mycket om ensamhet och att ha kontakt med människor och kommunicera.

Att säga att de varit hemifrån mycket under det senaste året är en underdrift. När Johanna räknar upp platser bandet hunnit besöka mellan Stockholms novemberspelning och jul låter det mer som en lista på världens huvudstäder än en reseplan på några veckor. Och om allt utspelar sig som förväntat får First Aid Kit allt vänja sig vid att vara hemifrån en hel del. Enligt musikkritikerna går de en lysande framtid till mötes.

Ni förutspås stora framgångar med den här skivan, men ni har redan spelat in med idoler, sålt ut spelningar och är älskade av recensenterna, vad mer kan ni få?

- Fler fans som hör musiken och tycker om den, säger Johanna. Annars vet jag inte riktigt vad mer framgång skulle innebära för vår del. Vi vill ju göra musik på heltid så på det viset är det ju viktigt att det går bra, men det finns inget direkt vi kan göra för att påverka det. Vi hoppas bara på det bästa.