Under tolv års tid har Jamie Stewart med sin inlevelsefulla sång, sina sorgliga texter och udda arrangemang i Xiu Xiu, omdefinierat vår syn på popmusik. Att vara likgiltig inför den påträngande och mörka hybriden av melodiös synthpop, postpunk och skramliga gamelan-rytmer är helt omöjligt. Älskade, häcklade – och fortfarande lika egensinniga – Xiu Xiu är snart aktuella med åttonde fullängdaren Always. Rockfotos Anton Lindskog ringde upp öppet bisexuella veganen, idealisten och låtskrivaren Jamie Stewart.
Jag tycker att både förra skivan Dear God I Hate Myself – och det vi fått höra från nya Always – låter mer storslaget och melodiöst jämfört med det du tidigare gjort med Xiu Xiu.
– Det är mycket möjligt. För mig är Xiu Xiu något så nära och privat att jag omöjligt kan förhålla mig objektivt till det. Jag är med andra ord den person i världen som är sämst lämpad att beskriva vår musik.
Er line-up ändrades ju rätt drastiskt innan förra skivan och nu har fler medlemmar tillkommit. Har det påverkat musiken?
– Ja, även om Xiu Xiu i första hand är mitt projekt så är det alltid av väldigt stort betydelse vilka mer som spelar i bandet. Eftersom låtarna handlar om saker som är så personliga för mig skulle det inte fungera om jag hyrde in några okända studiomusiker. Xiu Xius medlemmar måste vara mina vänner, alltså folk som jag står emotionellt nära och litar på.
Ni har ju haft en del line-up-förändringar genom åren…
– Ja, när vi har spelat ihop några år och äntligen blivit bra live måste folk alltid sluta av olika anledningar. Det kan vara riktigt jobbigt. Å andra sidan har det gjort att vårt sound förändrats mycket med tiden.
Dina texter handlar ju ofta om väldigt tunga ämnen – det kan till exempel vara sexuella övergrepp eller självmord – och mycket av det är självupplevt. Fungerar Xiu Xiu som terapi för dig?
– Jag har faktiskt inte kommit på riktigt vilken funktion Xiu Xiu fyller i mitt liv. Det känns inte bättre efter att jag har skrivit en låt om något obehagligt som jag varit med om. Inte heller efter att jag framfört låten live. Men genom Xiu Xiu blir den jobbiga upplevelsen mer än bara en börda.
Oroar du dig någonsin över att du lämnar ut för mycket av dig själv?
– Jag skriver ju inte bara om mig själv utan också om folk i min omgivning. Allt har dock sin förankring i verkligheten och genom åren har jag varit oroad inför reaktionerna på ett fåtal låtar – en av dem är med på Always. Men då har det handlat om hur närstående ska reagera och ifall andra som nämns i låten kommer att ta illa vid sig. I början använde jag alltid folks riktiga namn när jag skrev om dem. Jag blev tvungen att sluta med det så nu ersätter jag med påhittade namn istället.
Det finns en hel del svart humor i dina texter också.
– Ja, allt vi gör med Xiu Xiu är på allvar men ibland är saker så jobbiga och hemska att man bara kan skratta åt dem. Att balansera tragiska ämnen med humor är något jag lärt mig genom att lyssna på Morrissey som har betytt väldigt mycket för mig.
Du har ju skrivit en del om krigets fasor också. På nya skivan finns en låt som heter ”Gul Mudin”. Kan du berätta lite om den?
– ”Gul Mudin” bygger på en sann historia om ett gäng amerikanska soldater i Afghanistan som samlade ihop några civila afghaner och sköt ihjäl dem för sitt eget nöjes skull. Ett av deras offer var tonårspojken Gul Mudin. Låten kom till eftersom jag tycker det som de gjorde är så ofattbart vidrigt. Det är mitt sätt att visa vördnad för Gul Mudin – och ett stort ”fuck you” till de skyldiga soldaterna. Ja, egentligen till alla amerikaner som deltar i det här vedervärdiga kriget.
