DAF: KB, Malmö 17/2

Spelning — Publicerat 16:00 den 18 februari 2012 av Anton Lindskog


När det konstnärligt sinnade punkbandet D.A.F. (eller Deutsch Amerikanische Freundschaft som förkortningen utläses) år 1980 slängde ut sin gitarrist skrev de musikhistoria. Det var på andra skivan Alles Ist Gut som de fann stilen som har gjort dem till ett av de, jämte Kraftwerk, mest inflytelserika namnen någonsin inom såväl synth som elektronisk musik. Med bara sångaren Gabi Delgado-Lopez och trummisen Robert Görl kvar i sättningen gjorde de musik med analoga trummor, överstyrda synthbasar och skanderande talsång. Det var ett sätt att uppdatera punken - för varför använda samma instrument som ett vanligt rockband när man ska göra revolution?

D.A.F. la egentligen ner verksamheten redan under 80-talet. Robert började ägna sig åt den groende technoscenen och Gabi använde under några år namnet DAF/DOS. 2003 gjorde de come-back med Fühnfzen Neue D.A.F.-Lieder, en mycket lyckad återgång till det klassiska D.A.F.-formatet och duon har fortsatt att turnera sporadiskt sedan dess. År 2012 är det slående hur unika de fortfarande känns. Det råa, avskalade soundet har genererat mängder av efterföljare framför allt inom det som ofta kallas EBM (Electronic Body Music) - exempelvis byggde Nitzer Ebb till stor del sin karriär på att låna av D.A.F.:s rytmer. Men då de senare banden främst har influerats av det kraftfulla och taktfasta hos D.A.F. så har duon från Düsseldorf fortfarande något eget - mer abstrakt och svårgreppat – som ingen har lyckats efterhärma.

Det är svårt att dra deras minimalism ett steg längre. Samtliga låtar som spelas under kvällen bygger på analoga trummor, mullrande synthbasar och några enstaka förinspelade, skeva synthslingor. Den snart 54-årige sångaren Gabi, iklädd nästan helt öppen svart skjorta, tycks gå in i en ny roll för varje låt. Han är mycket intensiv på scen - efter ett tag har jag tappat räkningen på hur många vattenflaskor han hällt över sitt eget huvud – och när han envisas med att även köra mellansnacket på tyska visar han att språkbarriärer inte behöver vara något hinder för publikkontakt. Synthare i alla åldrar har tagit sig till KB för att se de gamla hjältarna och med den minimala sättningen får de två gamla electropunk-farbröderna igång ett rejält tryck under klassiker som ”Alle Gegen Alle”.

Till min stora glädje spelar D.A.F. låtar från hela karriären. Från den tidiga ”punkperioden” får vi en tung, avskalad ”Nacht Arbeit” och de kör en släpig version av George Bush-kritiska ”Der Sheriff (Anti-Amerikanisches Lied)” som hör bland det bästa de gjort sedan återföreningen. Kärlekssången ”Der Räuber und Der Prinz” dyker upp som första extranummer. Gabi har alltid varit väldigt öppen med sin sexuella läggning och den explicita homoerotiken var från början ett sätt att göra uppror mot rockmusikens heteronorm. I början av 80-talet var D.A.F. en nagel i ögat på popmusikens konventioner. 30 år senare har tiden fortfarande inte hunnit ikapp dem.

Fotnot: Bilden är från spelningen i Stockholm 18/2.