Eftersom jag snopet missade förra årets WU LYF-spelning på Stay Out West med endast några minuters marginal har jag sett otroligt mycket fram emot Malmöspelningen sen bokningen offentliggjordes tidigt i vintras. Och jag är sannerligen inte ensam. Fredagens spelning på Inkonstklubben Indie Indie Superklubb är utsåld. Inte helt oförklarligt – WU LYF, eller World United Lucifer Youth Foundation, var ett av de mest hajpade debutantbanden under 2011. Helt välförtjänt om man frågar mig.
Inför Stay Out West-spelningen i somras uppmärksammades bandet ytterligare i svensk media, då Göteborgs Domkyrka inte lät bandets planerade spelning äga rum i kyrkan. I efterhand visade det sig mer bero på bokningsbolagets Lugers presstext än på bandets egna (obefintliga) satanistiska intentioner. Det hela känns faktiskt lite skrattretande efter att ha betraktat bandet i några sekunder. Fyra ynglingar runt de tjugo står på scenen och vevar halvt uttråkat på sina instrument, precis som indierockband har gjort i generationer redan. Jag letar febrilt men förgäves efter den mystiska image som media velat framhålla. Publiken gör inte det hela lättare. Armar i luften, brölande fotbollskörer och hög testosteronhalt påminner mig om att bandet är från Manchester trots att deras musik känns mer inspirerad av Afghan Whigs än Stone Roses.
Tyvärr inleds konserten med ett ljudproblem som gör att sångaren Ellery James Roberts karaktäristiska röst helt försvinner. När detta rättats till låter det desto bättre. Bandet har kallat sin musikstil för ”heavy pop” – en benämning som passar bra, speciellt på hur de låter live. Hårdare trummor och skramligare gitarrljud än på skiva. Hit efter hit rivs av i ungefär samma stil, men det låter som allra bäst i de partier där endast sång och orgel får ta över ett tag.
Jag trivs ganska bra till en början, men efter någon halvtimme kommer jag på mig själv med att stå och vrida på mig och jag tänker på ett annat band från de brittiska öarna. Ett band med ungefär samma karriär bakom sig. Jag syftar på Glasvegas som några år tidigare än WU LYF hajpades sönder och samman precis på samma sätt. Och som vid en första anblick hade ett helt unikt sound, men som hade svårt att gå vidare efter den briljanta debuten. Jag är lite rädd för att det samma gäller bandet som står på scenen framför mig. Det blir lite ”same same” i längden.
I extranumret glänser det dock till för någon minut när bandet låter deras ”hårda pop” övergå i något slags funknummer med dansant bas. Men när den James Dean-like Ellery James Roberts avslutar konserten med att säga: ”Jag har hört att Kanye West och Jay-Z spelar i stan snart, det hade jag velat se” – känner jag mest bara: ”QUE?” och att uttrycket ”trying too hard” just personifierats.
