The Maccabees vill inte tävla mot Swedish House Maffia

Intervju — Publicerat 08:28 den 13 mars 2012 av Joakim Carlson

Efter en tidig morgon i TV 4-huset för killarna i The Maccabees möter Joakim Carlson bandets gitarrist Felix White för att prata framtiden för gitarrbaserade band. Men också för att informera om att de faktiskt har en svensk publik.

Magnus i min spanskklass hade precis upptäckt någon av Jens Lekmans mysigare låtar. Jag lyssnade snällt på hans popgnäll samtidigt som jag övade på att hålla balansen på min trästol. Försökte snabba på minuterna genom att vissla lite lätt till melodierna. När han var klar bytte jag hörlurar och räckte min iPod över bordet. Vi delade på varsin öronsnäcka och jag fingrade på volymknappen. Väntade på det hårda basknäppet från introt på "X-Ray" – och sen ljudet av slingan som gled uppåt på bashalsen. Jag mimade med och drog handen över något slags fiktivt, osynligt instrument – medan Magnus vaggade på benen i takt till Orlando Weeks framstötta texter. Jag tror inte att han gillade det särskilt mycket. Men jag, jag var såld.

Några år senare sitter jag i ett av båsen på Debaser Slussen. Framför mig har jag en långhårig och glad Felix White, gitarrist i The Maccabees. Inombords fnissar jag generat likt något perplext Backstreet Boys-fan. För Maccabees är något stort – vilket jag får förklara för Felix som uppriktigt förväntar sig en stadig publik på runt tio personer i kväll.

– Jag hade ingen aning om att vi hade en svensk publik, jag skulle bli överraskad om tio personer dyker upp, säger han och ler brett över bordet. Men det märks att jag inte övertygat honom helt.

Tidigare på morgonen spelade bandet på TV 4:s Nyhetsmorgon där programledaren Jesper Börjesson var snabb med att koppla ihop killarna med Coldplay – en liknelse Felix tycker är ”lite lat” – i en ganska förvirrad och stel intervju. Det har varit en lång natt, morgon och dag för alla, men humöret är ändå bra.

– Det var lite tidigt på morgonen, det är till och med för tidigt för att man skulle vara nervös över att spela, men jag gillar såna saker, det blir lite surrealistiskt, berättar Felix som tidigare samma dag la upp en bild på bandets Tumblr där han poserar framför en svensk väderkarta.

– Men det är ganska många som tittar på det där programmet, eller hur?, frågar han och lutar sig över min dator.

Killarna släppte nyligen skivan Given To The Wild som har fått delad kritik. Och albumet är ett kliv från vad många förknippar The Maccabees med: som ett gitarrbaserat och rivigt band. Nu är i stället ljudbilden större, svulstigare och med bredare variation. Saker som på pappret låter rakt igenom positivt, men det är ett ambitiöst och svårt projekt i verkligheten.

– Jag har läst ganska många recensioner den här gången, jag vet inte varför, men det har jag, en hel som har varit väldigt bra, och några som känts haltande. Det är intressant, för förut har vi alltid fått väldigt ”i mitten”-recensioner bland kritikerna, ingen har varit förälskad i bandet riktigt… och ibland tror jag att det är en reaktion – någon säger att det är briljant, och några tidningar känner att de måste ha en egen åsikt och så hävdar de motsatsen.