Jag har nog en annan inställning till Thåström än de flesta. Jag lyssnade aldrig på Ebba Grön eller Imperiet, jag gick inte på Röda Sten när han spelade med Soundtrack of our Lives och Nationalteatern. Jag satt istället i bilen, lyssnade på brittiska indierockarna Gomez och väntade på mina vänner så jag kunde köra hem dem. Det där är runt tio år sedan nu och Thåström har hunnit släppa ett flertal plattor sedan dess utan nåt större intresse från mig, men denna veckan har jag pluggat dem lite grann. Jag ser ett återkommande tema om att skicka brev, ringa gamla polare och allmänt svårigheten i att höra av sig. Borde han kanske skriva vykort istället för låtar, tänker jag ibland.

Mina vänner är redan på plats, den ene har ett flertal Thåström-tröjor och den andra har Thåström bland topp 5 på last.fm. Efter viss diskussion har de placerat sig på balkong. Jag är sen och ser inte så kungligt som man gör längst fram på balkongen utan har en vy över vänstra delen av scen samt min väns öronproppsförsedda bakhuvud. Jag kan tänka mig att det är såhär det är att gå på konsert om man är 1,60 lång. Jag beundrar ert engagemang, småfolk, det gör jag verkligen.

Scenens backdrop är en Kafka-esque ritning av en stad, det hänger nåt som liknar gamla stadslyktor samt delar av ett plåtskjul som döljer ett och annat stroboskop. Han öppnar med “Beväpna dig med vingar”, det är mörkt, det är gött och det är Thåströmskt. Han springer fram och tillbaka på scen i vanlig ordning och publiken, vars medelålder är dubbelt så hög som den Justice hade här häromveckan, klappar takten och sjunger med. Jag märker snart att detta är en aula för allsång, vid vissa tillfällen överröstar dessa män Pimme själv. Det här är män som aldrig åkte till Reeperbahn eller Berlin utan nöjde sig med Thåströms version av det hela.

Mina vänner står och hytter med näven i takt och borde absolut inte stå här uppe på balkong utan allra, allra längst fram. Jag tycker det hela är lite märkligt, men inser att bekvämligheter som närhet till bar och toa spelar in och att de ju hatar att knô framme i den icke-existerande moshpiten. Spelningen fortgår och främst “Samarkanda” från senaste skivan ger intryck, den gör det till och med i form av rysningar. Jag uppskattar verkligen Thåströms refererande till sina stora konstupplevelser av genier som Nina Simone, Federico Fellini och John Cale. Spelningen känns dock som ännu en dag på jobbet, publiken var nog betydligt roligare kvällen innan då de lät 13-åringarna komma in här uppe på balkongen och rocka loss fullkomligt. Jag undrar hur många kids här var? Är Thåström fortfarande populär i den åldersgruppen? Eller sitter alla kidsen kvar i bilen och lyssnar på indierock dessa dagar?