Med hårt utpräglad DIY-metod har Brooklyns School of Seven Bells gjort den vackraste hybrid av shoegaze, dreampop och electronica som vi hört i år. Duon (som fram till för två år sedan var en trio) lyckas på sin tredje skiva — nya Ghostory — skapa något som låter modernt, storslaget och eget samtidigt som de bär My Bloody Valentine– och Cocteau Twins-influenserna väl synliga på sina rockärmar. Tankarna går ibland till M83, ibland till Blonde Redhead och musiken hade inte känts helt malplacerad på soundtracket till en Sofia Coppola-film. Rockfotos Anton Lindskog mejlade iväg några frågor till School of Seven Bells manlige hälft — multiinstrumentalisten Benjamin Curtis.

Q: Er nya skiva Ghostory är ett slags konceptalbum om spöken. Kan du berätta lite om historien bakom skivan?

A: Hela skivan kretsar kring en fiktiv karaktär vid namn Lafaye. Det är en kvinna som ständigt hemsöks av sina ”spöken”, alltså människor och händelser från det förflutna. Låtarna är konversationer och konfrontationer som hon har med sina ”spöken” och det är hennes enda sätt att hitta inre frid.

Q: Hur tycker du att den nya skivan skiljer sig från det ni gjort tidigare?

A: Den är framförallt det bästa vi någonsin gjort! Jag och Alejandra (Dehaza – bandets sångerska och gitarrist) har återupptäckt hur roligt vi tycker det är att skriva tillsammans igen, vilket jag tycker märks.

Q: Den här gången har ni skrivit låtarna ihop – på de förra skivorna skrev ni var för sig. Hur har det påverkat musiken?

A: Det har tillfört en ärlighet och en spontanititet som nog inte varit lika uppenbar tidigare. När man skriver för sig själv är det lätt att man tänker efter för mycket och överanalyserar. Våra reaktioner på varandras idéer blir mycket mer direkta och lättbegripliga när vi skriver tillsammans. Av någon anledning är det också mycket svårare.

Q: Ert sound är ju väldigt storslaget och låtarna är fulla av små detaljer för den som lyssnar noga. Hur vet ni egentligen när en School of Seven Bells-låt är klar?

A: Det är faktiskt det svåraste med hela processen! Jag känner mig aldrig helt säker men efter ett tag märker man att musiken inte blir bättre trots att man håller på och pillar med detaljer och gör justeringar. Det brukar jag ta som ett tecken på att det är dags att sluta.

Q: School of Seven Bells har ju turnerat väldigt flitigt sedan starten och ni skriver uppenbarligen mycket av er musik ute på vägarna. Hur skiljer det sig från att skriva hemma?

A: Det kan faktiskt fungera bättre för mig att skriva under turnéerna för då är man helt uppe i musiken och lever med School of Seven Bells 24 timmar om dygnet. Men framför allt är det ju så att vi är ute och turnerar så stora delar av året att det har blivit en nödvändighet för oss att skapa nytt material under tiden.

Q: Hur tycker ni det skiljer sig att spela i Europa jämfört med hemma i USA?

A: Min erfarenhet säger mig att ett band i vår storlek ofta blir tagna mer på allvar i Europa. Att syssla med musik betraktas generellt mer som en hobby i USA – så länge man inte är jätteframgångsrik vill säga.