På ett år har Wu Lyf hunnit skapa sin egen hajp, släppa hyllat debutalbum och bli bannlysta av Svenska kyrkan. Rockfoto pratar missförstånd, ensamhet och framtidsplaner med trummisen Joe Manning.

Det har gått ett knappt år sedan Wu Lyf bestämde sig för att börja prata med pressen. Månaderna innan debuten Go Tell Fire To The Mountain kom ägnade de åt att spinna en tät kokong av mystik kring bandet. De släppte musik via sin hemsida enligt vilken Wu Lyf var ”ingenting, bara fyra dumma kids” och uppmanade fans att gå med i Lucifer Youth Foundation, ett slags fanclub vars medlemmar bland annat fick ansiktsförklädnader hemskickade som tack. De enda bilderna som fanns på bandet tycktes visa maskerade brittiska fotbollshuliganer, med största sannolikhet skyldiga till de ständiga rökmolnen i bakgrunden. När det The Guardian hade kallat för ”världens sexigaste sekt” sedan visade sig bestå utav fyra tjugoåriga killar urartade mystiken i förvirring. Delar av pressen skrev att de var ett välregisserat pojkband medan andra hävdade att Wu Lyfs musik, det de själva kallade för heavy pop, var ljudet av den oregerliga brittiska ungdomen som fått London att koka av kaos och anarki det senaste året.

Under Manchesterbandets Stockholmbesök huttrar trummisen Joe Manning framför Södra Teatern i en tunn baseballjacka och hävdar bestämt att Wu Lyf inte är några anarkiförespråkande ungdomsrebeller.

– Vi tar definitivt avstånd från de senaste Londonupploppen. De var bara om konsumerism, om att vandalisera affärer och ta prylar. Studentupproren mot höjda universitetsavgifter var en annan sak. De var om delade ideal, de handlade om någonting, åtminstone innan de spårade ur.

Joe talar om videon till låten Dirt i vilken filmklipp från revolutionerna i Nordafrika fogats samman med filmklipp från de brittiska studentupproren medan blinkande text informerar tittaren om att “no matter what they say, dollar is not your friend”. Innan Wu Lyfs genombrott pluggade Joe grafisk formgivning och medievetenskap på universitetet. Han ler lite besvärat när han berättar det. Kanske för att han väntar på att en snilleblixt ska koppla ihop hans utbildning med Wu Lyfs säregna visuella image, kanske för att han är medveten om att Wu Lyf blivit anklagade för att vara reklamare mer än musiker. Dirt, berättar han, skrevs redan 2007, långt innan bandet kunde ana att de någonsin skulle bli ett ofrivilligt soundtrack till några som helst kravaller, men redan fem år innan det hade Joseph hört skivan som fick honom att vilja vara med i ett band.

– Jag var tolv när jag först hörde The Strokes Is This It. Det var något med den, jag kan inte förklara det. Något speciellt som fick mig att vilja spela instrument och vara som The Strokes.