Det är ingen hemlighet att Zola Jesus, eller Nika Roza Danilova som den blott 23-åriga amerikanska egentligen heter, hör till mina favoritartister för tillfället. Hennes förra skiva Stridulum II hamnade allra överst på listan över bästa album när jag sammanfattade 2010 och uppföljaren Conatus är också en favorit. När hon nu för andra gången gästar Malmö är mina förväntningar därför mycket höga.

Vid halv tio-tiden på torsdagskvällen, efter att Malmös bästa lo-fi-falsetter i YAST stigit av scenen, infriar sig dessa förväntningar. Speciellt eftersom att amerikanskan den här gången valt att turnera med band, och inte som senast — ensam med en dator. Klädd i ett tygstycke som spelar på gränsen mellan kaftan, grekisk gudinnesärk och haute couture, ackompanjeras Nika av en violinspelande kvinna och två synthiga män på synth och stående trummor/synth. Och med “synthiga” menar jag att de ser ut att vara hämtade ur valfritt tyskt elektroniskt åttiotalsband.

Det är en självsäker ung ultrablondin som står på scen denna kväll. Om man jämför med när hon senast spelade i Malmö har lilla Zola Jesus växt flera meter. Den operaskolade rösten har hon alltid haft, men nu märks det att den är större än så. Som man säger: Damn, tjejen har soul! Dessutom har Nika sedan sist lagt till med ett kroppsspråk och en scendans som tycks hämta inspiration från MTV’s The Grind och Friskis och Svettis afropass. Detta når sin kulmen när hon i en låt lämnar scenen för att dansa schamandans med publiken.

Babels ljustekniker gör ett ypperligt jobb och rökmaskinen förhöjer Lynchstämningen i låtar som “In Your Nature” (som David Lynch ju faktiskt remixat), “Vessel” och “Avalanche”. Allra bäst blir det i fantastiska “Night” från Stridulum II och när jag kommer på mig själv med att bokstavligen skrika med i texten “And in the end of the night, I will hold your hand” slås jag över den känslomässiga effekt Zola Jesus musik har på mig. Ord som frustration och längtan träffar ganska rätt.

Genrémässigt har det talats om “häxhouse”, en benämning jag finner närmast förolämpande och väljer att bortse från. Det räcker med att säga att Zola Jesus väsande röst vilar tryggt på en vacker och mörk violin– och synthmatta konserten genom. Dessutom ger den stående trummisen oss en uppvisning i baskagge, som ger låtarna en mer dansant touch än på skiva. Nikas röst är dock, inte helt oväntat, det främsta instrumentet. När hon avslutningsvis — i näst sista extranumret — låter Babels kyrka fyllas av pianoballaden “Skin”, sjunger hon vackrare än någonsin. Då är det svårt att tänka sig att hon för några år sen sysslade med experimentell drone med reverbdränkt sång. Dock att hon även på det området, var fullkomligt lysande.