Nitad från Stockholm har spelat ihop sedan 2005. Sedan dess har de gett ut ett antal sjutummare, två fullängdare och en split med Kvoteringen från Örebro. 2008 släppte de debutalbumet ”Ibland kan man inte hindra sig själv” som gav dem en nominering i kategorin årets punk/hardcore under Manifestgalan 2009.

Nitad är idag i Malmö för att bjuda på sin snabba och medryckande fyllepunk. Det är många som har tagit sig till spelningen på Debaser och lokalen är i det närmsta fullsatt. Luften är tjock av förväntan strax innan Nitad går på scenen. De inleder spelningen hårt i ett snabbt tempo. Trycket från baskaggen får blodet att pumpa snabbt, och publiken längst fram rycker nervöst och gungar med kroppen. Jag ser också en del obligatoriska punkskallar nicka i takt med musiken och hytta med näven. Sångaren Modde presenterar bandet och nästa nummer som är en gammal låt. Nu ökar tempot ytterligare ett par snäpp och adrenalinet rinner nästan ut över scengolvet. Modde går oroligt fram och tillbaka och ser ut att vilja ha ihjäl någon, när han skriker ut sin vrede i mikrofonen. Det tillståndet smittar av sig för plötsligt bildas en moshpit i publiken. Jag känner hur min hjärna brottas med den spontana impulsen att hoppa in och ta ut mig helt och hållet. Det är den där effekten Nitad har på sin publik ikväll. Det bjuds på en blandning korta, råa och slagkraftiga dängor, inte minst från den nya fullängdaren Rastlös och vild (Mourningwood). Det blir som bäst när de spelar ”Ge mig, Ge Mig” och Black Flag-covern ”Gimme Gimme Gimme”. En optimistisk kille springer upp på scenen och kastar sig ut i en inte alltför tät plats i publiken. Jag hoppas att han tas emot med öppna armar.

Nitad tar upp tunga ämnen i sina låttexter. De handlar om droger, våld och känslan av uppgivenhet och förakt mot samhället. Jag kan uppleva det mättande att lyssna på i längden. Det är därför befriande att se lite humor mellan varven. Modde säger att Benke fyller år imorgon och att alla ska sjunga ”Vi har tagit studenten, vi har tagit studenten” och så låter han som ett fyllo med någon mental störning. Fyllot med mental störning kommer tillbaka med jämna mellanrum och gör några high-fives med publiken. Efter sex, eller sju låtar går Nitad av scenen. Sedan ropar gänget framme vid scenen in dem igen. Då spelar de ytterligare två låtar, varav den sista blir ”Rädslan”. Det är en kort och intensiv spelning och efteråt känns det som att man har blivit överkörd av en ångvält. Man förstår inte riktigt vad som hände, men man hoppas att det ska snart ska hända igen.