Den svenska björnstammen - ofrivilliga provokatörer

Intervju — Publicerat 08:10 den 10 april 2012 av Iva Horvatovic


Har alla andra vetorätt på det också?


Åke: Ja, man vill inte riskera att göra folk ledsna.


Klas: Om man tror att någon kommer att bli ledsen får man fråga först, men vi gör mindre såna grejer nu. Man har lärt sig att det inte finns någon anledning till det.


Åke: Jag förstod någon gång att folk blev ledsna om man målar graffiti, förut tänkte jag att de bara blev sura. Då blev det plötsligt lite mindre attraktivt att göra det, så därför har vi blivit ett jävligt fegt band. Det får man se upp med.


Klas: Mycket av sånt som irriterar folk, handlar inte så mycket om att det irriterar folk som att det irriterar svenskar. När jag var på Kuba träffade jag en av Kubas fyra och en halv graffitimålare. Vi hade druckit ganska mycket rom och han sade "dra en tag här" så gjorde jag en ganska stor tag, jag fick feeling. Dagen efter ville grannarna att jag skulle måla deras väggar också. Där tror jag att Norrköping har format en ganska mycket. Gör man något i Norrköping så vet alla om det inom 24 timmar.


Åke: Speciellt om man jobbar på kommunen. Men det handlar inte bara om graffiti heller. Man kan spela in en flummig video, så går det plötsligt jättemycket rykten om att man är hög hela tiden. När vi släppte filmen skrev SVT ”P.S. Det är inte tufft att röka cigaretter eller inta andra droger” och då hade vi klippt bort alla som röker för att vi visste att en massa yngre folk skulle se den och det är inte skitsoft att vi röker cigg hela tiden. Det kan man tycka är lite fegt ibland, när man ligger där och ska sova, men ibland tycker man att det är vackert.


Petter: Egentligen är det inte så farligt att stå och röka en cigg på film, men det är så jävla lätt att inte göra det.


Klas: Jag tror inte att vi är såna provokatörer innerst inne. Vi kanske bara har idéer som faller utanför normen, men vi har inget behov av att provocera folk.


Åke: Vi provocerar folk med det vi gör nu. Vi har fått höra allt möjligt. Jag tror att folk är provocerade för att vi inte är så bra tekniskt, men det är viktigt att man vågar testa nya grejer. Om man spelar på stora scenen på en stor festival då har man chansen att ta hela gaget, växla det till tjugolappar och kasta ut det i publiken.


Petter: Vi skulle själva springa ut i publiken och försöka fånga upp dem.


Klas: Vi hinner inte göra såna grejer längre. Jag skulle nog hellre ligga kvar i sängen en halvtimme extra och läsa tidningen.


Åke: Det där kan störa mig något fruktansvärt, att man är så lat ibland!


Klas: Men jag har ju inte gjort det på ett halvår!


Åke: Just D hade en kräftskiva på scenen en gång. Det tycker jag var schysst. Alla hade redan sett dem stå rakt upp och ned med en mick.


Klas: För vår del handlar det nog om att vi har gjort den grejen nästan varje gig. Jag var sjukt nyfiken på hur det skulle vara att stå med instrument och spela låtar istället.


Har ni någonsin gjort något där ni kände att ni tog det för långt?


Klas: En gång ville Ambjörn gå upp på scenen och sjunga en Britney Spears-låt på svenska. Två tjejkompisar till oss tjatade om att få stå topless och hälla champagne i publiken samtidigt. Vi tyckte att det var så jobbigt att ingen vågade säga ifrån.


Åke: Då var jag så orolig, men efteråt tänkte jag "ja det ska man väl få göra". Det här med att bryta förbud drev oss väldigt mycket i början. Väldigt barnsligt, väldigt barnsligt.


Petter: Det var på den tiden när vi inte sade nej till någonting. När vi tänkte "den här tavlan är ju fin, den hänger vi upp" eller staplade tjock-TV på scenen bara för att någon ville göra det.


Använder ni er vetorätt och säger nej till varandra någon gång?


Åke: Nej, man har inte hjärta att göra det, det vore ju skittaskigt.