Stjärnskott: Highmountain

Intervju — Publicerat 09:54 den 24 april 2012 av Joakim Carlson


Axel Högberg är mannen bakom projektet Highmountain. Den femspåriga EP:n Expectations On the Banyan Tree ligger uppe på Spotify sedan januari – en samling låtar fyllda av en litterär klang där naturen och berättandet står i fokus. Men det är inte lätt som ny aspirerande artist, något Rockfotos Joakim Carlson får erfara när intervjun avslutas med springnota.

”Så du ska åka till staterna nästa vecka?”, frågar jag och kliver in på restaurangen, mellan två skyltar som båda initierar att baren både är ett vardagsrum och en underbar live-upplevelse. Om man är där för sporten, det vill säga.

– Ja på tisdag, sex veckor. Ska söka lyckan i USA liksom.

– Mmm.

Jag tittar mig omkring i restaurangen och letar i fickan efter mitt kort. Hinner tänka på att jag måste dölja Maesto-symbolen när det är dags att betala. Vi sippar på varsitt glas vatten eftersom vi snart ska dricka gratis runt hörnet. På Snickarbacken där Monki och någon halvkul partyfotograf har utställning.

– Den nya hipsterdrinken, säger Axel så där halvhögt och tittar ner på sitt glas.

– Slutar med att man börjar ha den i plunta, blandar ut den med andra sorter.

– Ja, och vissa kranar blir särskilt populära:" åh är din tappad på Nytorget!", säger jag och känner hur skämtet havererat redan innan det lämnat mina läppar.

– Nu fattar jag inte riktigt, säger han och jag tar sats igen. Hinner precis fukta strupen med en klunk när han svarar.

– Ah! nu förstår jag, ha ha.

Vi sätter oss ner. Jag ställer glaset på en servett. Hela grejen känns onödig när det inte är en öl jag placerat där. Axel nynnar lätt på någon melodi, ögonen landar på något nytt varje gång han blinkar. Det är något med intensiteten i hans rörelser som också återspeglar sig i hans projekt Highmountain – och EP:n Expectations On the Banyan Tree. Detaljrikedomen, känslan av att förflyttas till en annan plats, långt ifrån Stockholm och hela det här landets elektroniska klimat. Fem spår som upplevs som en novellsamling kompad av gitarr, allt som oftast, men ibland dyker andra musikaliska element upp. Så naturligt att det knappt märks. Och det är just det naturliga i Highmountains låtar som i slutändan landar honom någonstans mellan Bon Iver och Tallest Man On Earth. En singer-songwriter som känns ny, fräsch.

– Hur går det musiken, Axel?, frågar jag och tittar upp mot honom.

– Bra, går bara och väntar på att någon ska komma fram och slänga pengar på mig. Ha ha.

– Och hur går det då?

– Ja, men jag har ju börjat skicka i väg demos och så, förhoppningsvis är det någon som nappar. Men det är ju inte lätt, det känns som om man inte gör så längre, skickar sina låtar till skivbolag liksom.

– Kanske inte.