Stjärnskott: Highmountain

Intervju — Publicerat 09:54 den 24 april 2012 av Joakim Carlson

Vi öppnar våra menyer som vi tagit med oss från bartendern. En ganska trasig, medelålders dam som liknar Ryans morsa i OC när hon fått jobb på ett fik. Något med påsarna under ögonen, den nästan neonblå sminkningen. Axel sträcker sig över bordet och spanar menande upp mot något bakom mig.

– Kolla på den där.

Det visar sig vara en prislista över tjänster baren kan erbjuda, till exempel: "40 pund: Vi säger till frugan att du är på väg hem".

– Ser ju verkligen genuin ut.

– Ja, som om någon fotat av den och hängt upp den här.

Vi fnyser i samförstånd och jag går upp mot baren för att beställa.

– Två burgare, tack, säger jag och pekar i förbifarten på den version vi ställt in oss på.

Boston. Hon tittar knappt på mig utan rycker åt sig plastpappren och går i väg. Maten dyker upp kanske sex minuter senare.

– Här, burgare?, säger servitören och fortsätter att peka mot vårt bord, trots att jag redan sett honom och tackat minst tre gånger redan.

– Burgaren?

– Ja, tack, svarar jag igen och ler mot honom.

Axel sitter i telefon med sin pappa. Jag börjar äta. Köttet är grått, så finkornigt att det blivit till ett och samma block. Alltså någon slags köttfärs jag aldrig hört talas om. Om vi lämnar gatuköken utanför det hela så klart. Saltar mina pommes. Märker att ketchupen snart är slut, men ställer ner den innan Axel ser det. Med lite tur tar han tag i det och ordnar en ny när samtalet är avslutat.

– Ja, men du, jag äter, jag ringer runt åtta, kanske nio.

Han lägger på och tar en pommes mellan tummen och pekfingret, försöker få ut lite ketchup ur flaskan, men märker precis som jag att den är tom. Hans blick irrar snabbt fram mellan grannborden, men utan att hitta något alternativ. Medan han pratar om sin pappa går han i väg mot baren där han hämtar en ny, full och röd flaska.

– Han kom in i mitt rum för några dagar sen. Jag hade varit i stan med några från bandet, druckit lite vin, två flaskor på fyra personer liksom, och han var "orolig för mitt drickande". Tydligen hade det luktat i rummet.

– Hmm.

– Han kanske borde ha varit oroligare förut, på gymnasiet, då hade man farligare dryckesvanor.

Jag skrattar lite medan jag kämpar med att svälja en tomat indränkt i dressing. Frågar honom i förbifarten vad han tycker om musikklimatet i Stockholm, egentligen. Samtalet har seglat bort från musiken igen.

– Ärligt? Vad jag tycker… Det är extremt trist eftersom det rör tre gator i hela stan: Bondegatan, Skånegatan och Nytorget typ, i alla fall när det kommer till min musik. Jag borde starta en blogg egentligen, så att man får följa mig lite mer nära, men det får bli i framtiden, säger han och tuggar i sig en gurkbit.

– Men du finns ju på Spotify nu, i alla fall?

– Ja, låtarna kom ju upp i… vad var det, januari? Och det har ju gått bra. Det är skitskönt att kunna länka dit om någon vill lyssna.