Chelsea Wolfe: Debaser, Malmö 26/4

Spelning — Publicerat 19:00 den 27 april 2012 av Anton Lindskog

"We could be two straight lines in a crooked world" sjunger Chelsea Wolfe i "Tracks (Tall Bodies)" från fjorårets Apokalypsis. Att raden som utgör 2011 års allra vackraste kärleksförklaring skulle formuleras av någon som skriver sitt namn med ett black metal-inspirerat typsnitt var kanske inte väntat. Men det är i mötet mellan det romantiska och fascinationen för det mörka, märkliga och ockulta som vi hittar Chelsea Wolfe. På lite avstånd är det lätt att låta sig luras av de vita kontaktlinserna hon bär på sina skivomslag eller av det faktum att hon har gjort en cover på Burzum-låten "Black Spell Of Destruction". Men den som närmar sig henne märker snabbt att Chelsea varken är så mörk eller svårtillgänglig som hon kanske först kan framstå. Kärlek och behov av närhet är återkommande teman och hon har, black metal-typsnittet till trots, ofantligt mycket mer gemensamt med P J Harvey än med Varg Vikernes.

Chelsea Wolfe har tilldelats det väldigt passande epitetet "doom-folk". Det handlar om raka, råa och melankoliska, blues-besläktade sånger som förses med storslagna, mörka och ibland domedagsliknande arrangemang. Att det är sångerna - Chelseas melodier och texter - som är det viktigaste känns mer självklart när man ser henne live. Den gotiska inramningen och det mörka stämningsbyggandet är främst en kosmetisk detalj. En väldigt lyckad detalj, bör dock påpekas och även när hon spelar live balanserar hon de tidlösa melodierna med suggestiva ljudbyggen på ett precis lika effektfullt sätt som den elektroniska musikens motsvarighet - Zola Jesus.

Under kvällens konsert är det också slående vilken fantastisk sångerska Chelsea Wolfe är och hur säker hon verkar vara på sitt uttryck, bara tre år och två skivor in i solokarriären. Tankarna går ofrånkomligen till en ung P J Harvey - med konfrontationslystnaden ersatt av någon slags gåtfull mörkerromantik. Hon är uppbackad av ett kompband på tre män som alla, likt kvällens frontkvinna, förutsägbart nog är unisont klädda i svart. Som bäst blir det när Chelsea och hennes band är som längst ute och balanserar på kanten till det pretentiösa och överdramatiska. Kvällens höjdpunkt är när "Pale On Pale" manglas ut i en totalt gastkramande version sist innan extranumren. Jag tror mig för ett ögonblick kunna se älvor dansa fram över en äng när Chelseas röst når de allra högsta tonerna samtidigt som keyboards och distade gitarrer långsamt flyter samman till en mörk, tjock sörja i bakgrunden. Efteråt känns det som att vakna ur en märklig men mycket fascinerande dröm och jag grips av ett starkt begär att gå till merchandise-bordet och handla både en skiva och en Chelsea Wolfe-kylskåpsmagnet. Kanske har Chelsea i själva verket utsatt oss för någon form av svartkonst?