The Dø: Babel, Malmö 27/4

Spelning — Publicerat 11:19 den 28 april 2012 av Emma Jansson


Drygt tre år har passerat sedan The Dø senast spelade i Malmö, då på Debaser. Med tanke på detta är det kanske inte så konstigt att den ena av den fransk-finska duons medlemmar, Dan Levy, glömmer sig där han står på Babels scen bara ett halvt stenkast därifrån och säger att detta är första gången de spelar i Malmö. Han blir dock snabbt rättad av stora delar av publiken samt bandets andra halva Olivia Merilahti.

Om Dan Levy har glömt sig är det nämligen desto fler i lokalen som har vaga men goda minnen från den förra spelningen. Minnen av ett okänt band på uppgång med ett knippe melodistarka och rytmiska låtar som framfördes av en sångerska som var något utöver det vanliga samt ett par unga män som snarast såg ut som hamnarbetare från Marseilles.

Förväntningarna är med andra ord på topp när bandet äntrar scenen. Duon har under den här turnén fått förstärkning i form av basisten Bastien Burger samt slagverkaren och multiinstrumentalisten Marielle Chatain. Det visar sig vara ett utmärkt val. Förutom att de bidrar till att förtäta och komplettera ljudbilden, blir det visuellt mycket mer dynamiskt och spännande med fyra personer på scenen.

Men hur man än vrider på The Døs musik är det ändå alltid Olivia Merilahtis röst som är i fokus. Det är röststämman som driver de melodiösa låtarna framåt, och utan en tydlig och personlig röst hade resten av musiken stått sig tämligen slätt. Turligt nog är Merilahti begåvad med en nyansrik, stark och tonsäker stämma. Om man ska våga sig på att beskriva den hamnar man förmodligen någonstans mitt emellan en ung Björk och Joni Mitchell.

The Dø live är en något annorlunda, och i mitt tycke bättre, upplevelse än att höra dem på skiva. Deras melodiösa låtar vinner ofta på att fyllas ut och intensifieras, och bandet åstadkommer rätt konsekvent en riktigt njutbar ljudvägg. Kvällens höjdpunkt sker, enligt mig själv, ungefär två tredjedelar in i konserten, där ”The Wicked & The Blind” kulminerar i ett mäktigt crescendo, för att sedan gå över i en ganska struttig version av ”Weight On My Shoulders”. Då är gåshuden inte långt borta. Det är bara att hoppas att The Dø snart kommer och hälsar på oss igen och att några fler Malmöbor ska ha hunnit upptäcka detta ypperliga band till dess.