Hedningarna: – Man kommer in i nuet med musik

Intervju — Publicerat 10:14 den 30 april 2012 av Maria Asplund

Hedningarnas aktuella album & består av lite gammalt och lite nytt. Av blandade taktarter och infallsvinklar. Av bandkonstellationer som gått isär och gått ihop. Rockfoto fick ett samtal med Samuel Andersson i samband med utgivningen.

& har sina bitvisa avstamp och nedslag i ominösa och stämningsfulla tongångar. Albumet snubblar också teaterdäst runt i "Hedermannen":s tirader. Det rusar fram i "Hedna":s giga-drivna pulsåder. Det skuttar uppåt i 6/8-delstakt i "Höjdaren". Låtförteckningens allittererande "H" känns stundtals som ett lika givet tecken för alstret som Hela albumtiteln. Pop-pastischer delar utrymme med det slingrande spåret "Soppan". En låt som bryter av – både från den här produktionen och från Hedningarnas mer lättigenkännliga sound av malande borduner. En låt med hoppande tonsteg – och en vanlig fiol. Ett iscensatt cirkuskalas på någon loge fladdrar också förbi på skivan, i en lätt doft av wild turkey. Mellan flertalet stråkrace landar & i frågan "Vem är jag". En basmoraharpa ringer i spåret med den titeln ut denna undran, som albumet möjligen har om sig självt.

Undertecknad vågar sig inte på att återge alla bandprojekt som Samuel Andersson nämner, som stationer på vägen för bandets medlemmar, mellan då och nu. Men den trio som idag är Hedningarna kallade sig tidigare för Hund och Katt. Hållbus Totte Mattson och Anders Norudde känns igen i Hedningarna från alla tider. Det var på Gävleborgs Folkteater, och i sin medverkan i Peter Oskarsons scenuppsättning "Den stora vreden", som Norudde hittade startskottet till bandskapelsen. Samuel arbetar med de ursprungliga bandmedlemmarna sedan sex-sju år tillbaka. Tillsammans har de tre nu gett ut Hedningarnas första albumproduktion på många herrans år. På albumet återfinns tidigare presenterat material, egenhändigt nykomponerat, samt alster av pseudonymerna Philemon Arthur och The Dung.