För sex år sedan tillbringade jag och en kamrat ett par månader i en källare i Norge. För att få lite egentid från varandra tog vi solo-promenader och Finks LP Biscuits for Breakfast blev tillsammans med gott sällskap av Yo La Tengo, The Rapture, Smog och Joanna Newsom en av de skivor jag förknippar med dessa promenader.

Fink gör musik som jag nån gång beskrev som singer-songwriter med beats. Musiken passade rätt bra på tråkiga och smått meditativa norska promenader. På kvällens spelning försöker han själv skämtsamt genrebestämma sin musik, en låt är Waltz Folk, en annan är Argument House. Han gör även mer dansant musik under pseudonymen Sideshow.

Nefertiti är till bredden fylld med matgäster, ytterst lite plats finns kvar för oss stående. Fink skojar om att han kan höra folket äta. Jag förstår ärligt talat inte hur arrangörerna tänker, det är som om man medvetet skapar den där ytan framför scen som nästan alltid infinner sig på spelningar med få besökare. Skillnaden är att man har gett folket föda och en stol.