The Magnetic Fields: Annedalskyrkan, Göteborg 11/5

Spelning — Publicerat 18:46 den 12 maj 2012 av Emelie Hagbard



The Magnetic Fields behärskar konsten att sjunga om tramsiga saker på ett allvarligt sätt. I Annedalskyrkan får de redan frälsta en rejäl dos underfundiga texter och snygga låtar. Men det hetsiga låttempot gör det svårt att engagera sig hela spelningen igenom.

The Magnetic Fields har den fullsatta Annedalskyrkan i sin hand från första stund. Och visst är det lätt att bli förtrollad av ett band som spelar i en kyrka med dramatiska ljuseffekter som backdrop. Men det är givetvis inte bara spelningsstället som gör att vi sitter andäktiga i våra bänkrader. Det handlar också mycket om intelligent arrangerade låtar och Stephin Merritts djupa sångröst.

Med tanke på bandets tragikomiska, eller ibland bara komiska, låttexter så var jag väldigt fundersam inför konserten. Hur plojigt skulle det bli egentligen? Men jag hade inte behövt oroa mig. Spänningen mellan kyrkomiljön, de vackert arrangerade låtarna och texterna med komisk tajming gör spelningen inledningsvis väldigt dynamisk och intressant. För The Magnetic Fields visar att det faktiskt går att göra humor vackert. Låten "Andrew In Drag" från senaste skivan Love At the Bottom Of The Sea är ett utmärkt exempel. Det enda tillfället då det faktiskt blir tramsigt på riktigt är när Stephin Merritt drar fram ett gäng kazoos och tutar sönder "The Horrible Party".

Om man lyssnar på deras skivor så är det lätt att tro att det är ett gäng uppskruvade skojfriska musiker man kommer mötas av live. Men bandets två frontfigurer Stephin Merritt och Claudia Gonson är avmätt humoristiska i mellansnacket, och inte ett dugg publikfriande eller överspända. De är faktiskt så oerhört avslappnade att man ibland får känslan av att vi har hamnat i deras (otroligt storslagna och gudfruktiga) replokal.

Det tjatas ofta om att The Magnetic Fields har så korta låtar. Jag har aldrig haft något problem med det, utan tycker det ger en intensitet till materialet. Men live blir det ibland lite hetsigt. För trots att bandet är avslappnat så rivs låtarna av i ett rasande tempo, och man tillåts aldrig riktigt landa. Det blir bitvis som ett maraton med tonsatta sketcher. Mot slutet av den runt den en och en halv timme långa konserten orkar jag faktiskt inte ta in mer och träsmaken jag fått redan under sömnpillret till förband är allt jag förmår att tänka på. Förtrollningen är bruten.