Winhill/Losehill: Debaser, Malmö 12/5

Spelning — Publicerat 20:27 den 13 maj 2012 av Anton Lindskog


Det måste vara något med dricksvattnet däruppe i Umeå. Efter en lång rad av framgångsrika - och på olika sätt nyskapande - band som Refused, Cult Of Luna och Deportees, har Winhill/Losehill (läs intervju här) i år gjort den kanske mest ambitiösa svenska indiedebuten någonsin. Dubbelalbumet Swing Of Sorrow tog sin form när sångaren och pianisten Jonas Svennem Lundberg började skriva låtar som ett led i sorgearbetet efter att ha förlorat sin mor i cancer. Skivan består av 19 sånger som berättar om hur det är att mista en nära anhörig. Det är vackert, storslaget och melankoliskt men på sina ställen även hoppfullt och inte alls så mörkt som man skulle kunna tro utifrån temat. Lika mycket som ett sorgearbete för låtskrivaren själv verkar musiken på Swing Of Sorrow vara tänkt att fungera som stöd för andra som har haft liknande upplevelser.

Jonas har nämnt Rufus Wainwright – en artist som bland annat har gjort musik på ett liknande tema – som en viktig förebild. När jag ser Winhill/Losehill live blir en likhet mer påtaglig: Det Umeå-ättade bandet har, precis som Rufus, en genomgående och väl uttänkt estetik. Precis allt - scenkläder, instrument och scenbelysning – är noggrant utvalt för att passa ihop med en backdrop som föreställer omslaget till Swing Of Sorrow. Måhända tangerar de det pretentiösa och sentimentala emellanåt - men låtmaterialet är så starkt att de klarar balansgången. Jag minns hur jag för några år sedan stod och skruvade obekvämt på mig när Rufus Wainwright, under turnén som följde Songs For Lulu, plötsligt började sjunga opera och recitera Shakespeare. Winhill/Losehills framträdande på Debaser gör mig däremot totalt hänförd. När Jonas sitter ensam vid pianot och sjunger så vackert han bara kan vill jag ryta åt de pratglada lördagsfirarna i publiken att vara tysta.

En annan viktig förebild bakom Winhill/Losehills musik är The Band, vilket blir lite extra tydligt när Jonas tillängar extranumret ”Oh Lord” till deras nyligen framlidne sångare/trummis Levon Helm. Det handlar om klassiskt låtskrivande - americanainspirerad och lätt soulfärgad rock med storslagna, vackra arrangemang. Även om en inte helt oansenlig del av den, påfallande unga publiken verkar vara där för bandets skull så är inramningen för Jonas sorgesånger kanske inte helt optimal inför ett helgfirande Debaser på väg att dansa in i natten. När Winhill/Losehill kommer tillbaka hoppas jag på att få se dem spela för en tyst, sittande publik inne på exempelvis Victoriateatern. Jag är, efter den här mycket imponerande konserten, övertygad om att det hade blivit en fantastisk upplevelse.

Fotnot: Bilden är från spelningen i Stockholm 27/4