Paradise Lost: KB, Malmö 17/5

Spelning — Publicerat 18:22 den 18 maj 2012 av Anton Lindskog


Om hårdrocken under 80-talet till stora delar handlade om att festa och ha kul - så har agendan för brittiska Paradise Lost alltid handlat om något helt annat. När de startade i slutet av 80-talet var rötterna begravda i extrem-metallens dunkla vrår, någonstans mitt emellan death- och doom-metal. Paradise Lost utmärkte sig dock tidigt genom att frångå hårdrockens traditionella regelverk och använda såväl majestätiska keyboardmattor som kvinnliga bakgrundsvokalissor. Med tiden fick melodierna ta större plats och sångaren Nick Holmes la undan den genretypiska growlingen för att i stället hitta en helt egen sångstil – någonstans mitt emellan Andrew Eldritch (från Sisters of Mercy) och James Hetfield (från Metallica). Genren goth-metal var född.

När Draconian Times kom 1995 hade de nått fulländning. Den skivan - på vilken de låter som en hybrid mellan just Sisters of Mercy och 80-talets Metallica - anses av många som deras mästerverk och förärades häromåret med både en storslagen återutgåva och en omfattande turné där den framfördes i sin helhet. Det är soundet på Draconian Times som Paradise Lost har återgått till efter några utflykter i en mer elektronisk riktning, vilka skrämde bort delar av den konservativa metalpubliken - men som också gav dem nya fans, framför allt i synth- och gothkretsar.

Visst går det att skymta någon enstaka läderkorsett i publiken men i övrigt är det ont om goth-attiraljer. Det är till största delen män som har tagit sig till KB, de flesta i den lägre medelåldern. Paradise Losts senare verk tycks inte ha genererat särskilt många nya fans – mestadels verkar det vara folk som har växt upp med bandet som kommit för att se dem. Till min förvåning jublas det ändå lika mycket under de tre låtar som hämtas från årets rätt trista Tragic Idol som under de gamla klassikerna. KB-publiken är dedikerad och lyder minsta vink från Nick Holmes när han ber dem klappa händerna eller sjunga med. Frontfiguren är dock angelägen om att inte bli för programledarkäck – det är ju trots allt Paradise Lost, gothmetalpionjärerna som har gjort svårmodet och allvaret till sitt signum. Efter att ha skålat med publiken eller försökt prata svenska blir han tvungen att ta ner stämningen lite med någon dryg kommentar som ”here are some old songs for all you slapheads in the audience”. Beteendet för tankarna en aning till Sisters of Mercys Andrew Eldritch - en man som inte heller gillar när det blir allt för glatt och uppsluppet - och på sitt alldeles egna dryga sätt är han faktiskt riktigt underhållande.

Paradise Lost kör ett set som spänner över hela karriären och det är generöst med gamla klassiker. Allt är väldigt väl genomfört och särskilt bandets främste låtskrivare Greg Mackintosh imponerar som sologitarrist. Kanske känns det ibland lite väl förberett då alla förinspelade keyboards (när de spelar ”Erased” finns till och med den kvinnliga bakgrundsvokalissan med på en förinspelad slinga) gör det svårt att höra någon skillnad från albumversionerna. Vad gäller kvällens setlist har den som växt upp med Paradise Lost inget att klaga på. Det blandas friskt från hela karriären med fokus på storhetstiden under 90-talet. ”As I Die” låter precis lika tung nu som då och i ”One Second” är de
fortfarande den felande länken mellan goth, metal och Depeche Mode. Ibland önskar man att de kunde överraska och ta ut svängarna lite mer - men som sagt, det är ju Paradise Lost. Och om man har gjort det stora allvaret till sitt signum så passar det ju inte om det blir alldeles för roligt.

Fotnot: Bilden är från spelningen i Stockholm 16/5