Knarrholmen dag 1

Festival — Publicerat 17:20 den 26 maj 2012 av Anna Theresia

– Vi skulle intervjuat Icona Pop för en halvtimme sedan, men de har inte dykt upp.
– Nähä?
– Och de svarar inte i telefon.

När jag steg iland på ön möttes jag av två bekanta som var mycket bittra på Icona Pop, och målade upp bilder av hur de satt i sin stuga, drack cocktails och var diviga. Jag blev besviken. När man gillar ett band vill man ju att de ska vara trevliga. Men det här var inte det sista som hördes i frågan.

Den första spelningen jag hann se var ingen spelning, utan ett ambitiöst filmquiz vid namn Quizadillas. Knarrholmen till ära var det musiktema, tacksamt nog. Bland annat spelade de upp en scen från High Fidelity översatt till svenska och Göteborg. Skivbutiken fick vara Blendas gamla, och scenen (i filmen den där Jack Black sätter på ”Walking On Sunshine” svinhögt) avslutades med en dispyt om ”Shoreline”. Publikfriande och kul.

Medan vi försökte minnas vad Feven heter på riktigt provade vi Knarrholmens mat. Ett mål kostar 90 kronor eller, i öns valuta, ett plektrum. Jag valde halloumi med potatissallad och tomatröra. Det smakade bra, men jag hade velat ha mer mat för pengarna. Plus i kanten var dock att festivalen är sponsrad av Newcastle, vilket gör att femtiokronorsölen faktiskt smakar okej. Newcastle hade även bidragit med solstolar. En vän hade satt sig ned i en, och jag ställde mig bredvid och sade ut i luften ”det vore gött att sitta ned”. Då kom det fram en person med en stol och frågade ”vill du ha den här?”. Mycket gemytligt.

Alice B (bilden) sade ett blygt ”hej” innan hon vispade igång ”Vi har ingenstans att ta vägen”. Alices låtar om Göteborgsnätter och alkohol är perfekta för just Göteborgsnätter och alkohol. Lilla scenen på Knarrholmen fylldes snabbt av folk som gungade, och i vissa fall sjöng, med i gitarrpopen. Solen slutade värma lagom till dess att Alice sjöng ”folk kommer alltid vilja köra över er” i ”Akta, lekande barn”. Som Göteborgare blev jag blödig över ”Balladen om Brunnsparken”, vars text handlar om att vänta på folk vid fontänen och att missa spårvagnen. Hennes vispop kanske inte är det mest innovativa som finns, men den slog an en sträng hos många. Alice sade något som nog gäller de flesta på festivalen: ”jag brukar inte gilla natur, men det är fint här”. Och solnedgången över klipporna var verkligen så vacker att man ville gråta.