Knarrholmen dag 2

Festival — Publicerat 10:24 den 28 maj 2012 av Anna Theresia

Den andra dagen på Knarrholmen blickade jag ut genom stugfönstret och fick se Sibille Attar stå och stretcha. Det är inte rättvist, men jag har alltid haft svårt för Sibille. Hennes sånginsatser på [ingenting]’s album Tomhet, idel tomhet irriterade mig. Sibilles röst är väldigt typiskt indietjejig – lite skev, men ändå ljuv. Därför såg jag bara en liten stund av hennes spelning innan jag istället gick och åt. Det funkade inte mellan mig och Sibille, men det ska sägas att felet var mitt. Hon gjorde ett bra jobb; synd bara att det var förslösat på min förtappade själ.

En annan typisk indiebrud är Amanda Bergman, numera under artistnamnet Idiot Wind. När jag såg henne live senast kallade hon sig för Hajen och spelade tidig eftermiddag på Popaganda 2009. Då störde jag mig på vad som i mina öron lät som försök att låta som Regina Spektor. Men på Knarrholmen var hon inte längre lika hes, och sjöng utan krumbukter. Därför kunde jag uppskatta spelningen som fin. Detta trots att hennes sakrala sound är lite lamt, och inte har uppdaterats nämnvärt sedan 2009. Något som hade kunnat lyfta den spelningen hade varit ett gästspel från hennes kille Kristian Matsson – känd som The Tallest Man on Earth. Han sågs istället i publiken.

En av de fina sakerna med festivaler är att betrakta människor. På Knarrholmen gjorde jag ett försök att observera trender, men det mynnade ut i den fruktlösa insikten att festivalmode ser likadant ut varje år. Jeansshorts. Vita tygväskor. Converse. Rutiga skjortor. Randiga tröjor. Möjligtvis fanns det även tendenser till flummigt 70-talsinspirerat, men shorts i olika längder var helt klart det dominerande plagget. Manligt mode innebär ibland ganska långa och slappa shorts, men jag noterade speciellt en kille med perfekt längd och passform på sina marinblå. De slutade mitt på låren och var inte överdrivet säckiga.

Den sena bokningen Den stora vilan lär ha fallit de 70-talsklädda personerna i smaken. Deras sömniga proggrock passade bra till att sitta och sola i gräset. Och att somna till. De verkade inte kunna sina egna texter, men frågan är om publiken lade märke till det. Spelningen var snarast bakgrundsmusik som pågick i all evighet.

Sent omsider blev vi av med Den stora vilan och fick Säkert. Och det säger jag, hon överträffade mina förväntningar. Annika Norlin hade ingen setlist, utan bestämde låtordningen genom att dra lappar. Två av låtarna var nya. En av dem, en ballad i valstakt, innehöll raden ”vackert som att betala skatt”, vilket orsakade stort jubel från publiken varje gång den sjöngs. I den andra nya låten sjöng Norlin ”en kvinnlig president, det vill jag ha i födelsedagspresent”, och även det framkallade förtjusning.

Publiken var överlag väldigt stjärnögd. De sjöng med i de äldre låtarna, klappade med i de nya, och lyssnade tyst när det var påkallat. Annika var älskvärd och fansen bar upp henne, men det som verkligen lyfte konserten var gästartisten. ”Jag har bjudit in en gäst”, sade Annika. ” Här kommer Jens Lekman.” Och in på scen klev killen med de korta marinblå shortsen som jag lagt märke till. Lekman medverkade sedan till att göra ”Riot” och ”Är du fortfarande arg?” smäktande vackra. På den senare spelade han även munspel. Som om det här inte var nog avslutade Norlin med en svensk version av Hello Saferide-låten ”Arjeplog”. Absolut extraordinärt. Pophjärtat exploderade.

Efter denna känslostorm drog jag mig tillbaka till en klippa. Men ön är så liten att jag kunde höra musiken från båda scenerna från stugan. Därför behövde jag inte resa mig för att lyssna lite på Samtidigt Som, som stod för festivalens återföreningskonsert. En vän yttrade åsikten att de är fantastiska live, en annan att de var osäkra. Själv satt jag på min klippa och tyckte att de påminde om typ Good Charlotte. Poppunk. Jag satt med andra ord bra på den solvarma klipphällen. Och solnedgången var nog en vackrare utsikt än några svettiga snubbar.