Framför den lilla runda scenen på Gröna Lund är det fullsmockat. Jag som är kort i rocken ser ungefär ingenting. Men jag ställer mig ändå vid ljudteknikerna, för där är ljudet alltid bäst. Ljudet är viktigt på en konsert med Jonathan Johansson. Det måste vara spets i det för att hans vackra men bitvis otydliga ord ska gå fram, men det måste samtidigt vara tyngd, bas och en lätt slöja av drömsk stämning över hela paketet. Och prick 20:00 när bandet går på, spricker det regntunga molntäcket upp lite grann, som på beställning.

Scenografin är inte lika vacker som när Jonathan Johansson spelade på Södra Teatern 2010, den är enkel med en mönstrad backdrop som man känner igen från senaste plattans omslag. Mer än så är det inte, men kanske behövs det inte heller. Bandet öppnar med en av de bästa låtarna på senaste skivan Klagomuren: “Stockholm”. Det är vackert så det förslår, och precis som 2010 ser Jonathan ut som en mycket stiligare version av en ung Orup. Han säger ingenting under de första fyra låtarna, utan drar mest händerna genom håret och säger tack. Precis som scenen är klädd är Jonathan sparsmakad med mellansnack. Men när han väl säger något är det ganska roligt. “Hej. Vi var här och soundcheckade för en och en halv timme sedan och då var det tre personer här”. Lång paus. “Jag trodde att mitt bokningsbolag skulle bli lite sura men… det här ser ju bra ut”. Han är inte direkt en skrytsam figur. Och jag tror det är det som så många uppskattar, att det handlar inte om en show med pyroteknik eller standup-liknande snack. Det handlar inte om att vara en färgstark frontfigur med märkvärdiga scenkläder heller. Det handlar bara om texten och musiken. Inget mer.

När genombrottslåten” En hand i himlen” från albumet med samma namn spelas blir publiken genast mer exalterad. Det ganska så mogna publiken vaknar till lite och står och njuter i kvällssolen. Huvuden guppar upp och ned, och det är ungefär så mycket drag det blir ikväll. Egentligen hade det varit bättre med sittplatser, eftersom det är ganska så stillsam musik. Men nu står vi här, medelålders män och tonåriga poptjejer och håller takten med foten.

Mot slutet av den relativt korta spelningen (en timme) berättar Jonathan en något otippad historia. Han jobbade en sommar på hemtjänsten på Östermalm. De anställda kallades betjänter av de gamla som vårdades. “För är man uppväxt på Östermalm tror man att alla som hjälper en är betjänter — vad skulle de annars vara?”. En känga till överklassen. Jonathans somaliska kollegor kallades apor. “Det är ingenting jag skrattar åt, att de är… dumma i huvudet. Men vi ska inte förakta dem, och inga andra Sverigedemokrater heller”. En känga till. Egentligen var den här historien inte alls relevant för det han skulle komma fram till, nämligen att han skrev en låt på väg hem därifrån. “Ljuset föll så vackert när jag gick hem i sommarkvällen”. Introt till “Aldrig ensam” kommer smygandes. Den mycket karaktäristiska beatet känner alla igen. Jag ser par i publiken som omfamnar varandra. Ger varandra menande blickar, att det här är vackert. Jag kan inte annat än hålla med. Om det är något Jonathan är bra på så är det makalöst vackra men samtidigt vemodiga ballader som suger in publikens uppmärksamhet totalt. Och när jag går ut från det lilla tältet på Gröna Lund och beger mig hem känner jag mig på något sätt uppfylld av allt jag hört ikväll från den tystlåtne Malmösonen. Precis som det ska vara.