Siestafestivalen: fredag

Festival — Publicerat 14:53 den 2 juni 2012 av Anton Lindskog, Maria Gadd

Vädergudarna tycks inte te sig lika välvilliga mot lilla Siestafestivalen under fredagen. Vädret i Hässleholm pendlar under stora delar av dagen mellan små, spridda regnskurar och korta perioder av solsken. Jämfört med under gårdagen har mängden gummistövlar bland festivalbesökarna ökat radikalt. Regnponchos plockas fram ur väskor och tygkassar för att sedan stoppas ned igen i takt med väderleksförändringarna.

Lite för livfulla vindar och ovälkomna regnskurar intar festivalområdet lagom till andra dagens första spelning på Fiesta-scenen. Först ut är en av landets just nu mest aktuella kvinnliga reggaestjärnor, Syster Sol. Till sina lyssnare lovar hon – passande nog – att ”göra sitt bästa för att få brorsan där uppe att fixa vädret”, vilket verkar funka en liten stund. Sedan fortsätter regnet falla i takt med hennes rättvisetexter. Publiken håller ut och fortsätter dansa trots skurarna och de litervis med vatten som faller ner på dem från scenpresenningen.

När stockholmska Lo-Fi FNK går på Playa-scenen inleder de med att tala om att de spelade in sin första skiva i källaren hemma hos en bandmedlems mormor boendes i Hässleholm. Just det kanske inte är så rock'n'roll – men i övrigt är det slående hur mycket rock'n'roll-attityd det är över dem för att vara ett band som spelar på KORG-synthar och som har stora musikaliska likheter med brittiska Hot Chip (ett band som tvärtom har gjort nördigheten till sin gimmick). Vid ett tillfälle klättrar till och med den ena (då tillfälligt sysslolöse) keyboardisten över staketet och hoppar ut i publiken.

Deportees får äran att inviga största scenen för dagen. Tyngdpunkten ligger på senaste skivan Islands & Shores - som för övrigt förärade dem en grammis i kategorin ”Årets Rock” tidigare i år. Deras storvulna, lätt melankoliska rock har vissa likheter med Kent men bygger mer på långsamt stämningsskapande. Det säger sig självt att de hade gjort sig bättre om de hade fått spela när mörkret hunnit falla på och det känns till en början lite trögstartat. Efter ett tag hinner de dock få fram de storslagna ljudväggarna och vid ”Medicate It Right” är det precis så majestätiskt och vackert som man hade hoppats på. Titelspåret från Islands & Shores blir det perfekta soundtracket när ännu en regnskur viker undan och lämnar plats för solsken.

På Chili-scenen blir det tvära kast under dagen. Först ut är Urban Cone som på kort tid har lyckats dra på sig en stadig skara lyssnare med sin känsloladdade och nytänkande indierock, där synthen ger nytt liv åt den klassiska uppsättningen. De öppnar upp väldigt starkt och det märks att de är ett efterlängtat festivalinslag, då det i princip är fullt vid spelningstillfället, trots att det är mitt på eftermiddagen. Efter Urban Cones minst sagt lyckade spelning är det Nisse Hellbergs tur att sätta vind i seglet. Wilmer X-sångarens lantliga visrockabilly utgör ett udda inslag på festivalen men går ändå hem hos – den förvånansvärt unga och nu rätt glesa – publiken.

Efter att det avskyvärda bondkomik-/buskis-bandet Joddla Med Siv äntligen har spelat färdigt så att man vågar sig ut på festivalområdet igen har turen kommit till Kendrick Lamar (bilden), en av de senare årens mest omtalade hip hop-nykomlingar. Då Kendrick bokstavligt talat kommer ”Straight Outta Compton” och vid blott sju års ålder var med när Tupac och Dr Dre spelade in den klassiska videon till ”California Love” har han så att säga ”rätt bakgrund” och han har en melodisk, nästan sångliknande rap-stil. Kvällens spelning är ett ganska traditionellt hip hop-gig med endast Kendrick uppbackad av en DJ. Upplägget känns kanske inte jätteoriginellt men utförs med tillräckligt mycket karisma, attityd och genomtänkt mellansnack för att fungera.

En annan hip hop-akt som spelar under kvällen är svenska kollektivet Labyrint som förutspås bli nästa stora namn inom svensk hip hop. Ett hundratal personer infinner sig vid Playa-scenen och vevar med händer (och kryckor) i luften till de medryckande klangerna. Ett annat nytänkande och intressant svenskt band som spelar på samma scen är Samling som med bongotrummor, tamburin, elektrisk, akustisk gitarr och skönsång gör lättlyssnad, melankolisk musik.