Siestafestivalen: lördag

Festival — Publicerat 18:03 den 3 juni 2012 av Anton Lindskog

Under Siestafestivalens tredje och sista dag infinner sig äntligen det efterlängtade festivalvädret. I vart fall för en liten stund - tills den sedvanliga kvällskylan återigen drar fram och besökarna gör det bästa för att värma sig under filtar och mössor.

Det står en hel del punk på lördagens schema. Första bandet på Chiliscenen har sina rötter i punkbandet Sista Sekunden och Youtube –fenomenet Mammas Gula Blend – Smålands-ättade, numera Malmö-bosatta Vånna Inget (namnet är för övrigt taget från ett småländskt uttryck). Musiken de gör ligger en bit från vanlig tre-ackords-punk. Snarare väver de samman punkens energi med popmelodier, ett vemod och sorgsna texter om hur det är att vara mellan 20 och 30 år gammal och känna sig vilsen i tillvaron. Speltiden – klockan halv två på dagen – är inte till deras fördel och snarare än att bygga på punkösigheten är det den melankoliska sidan som får ta ett steg fram, något som förstärks av att sättningen har utökats med en livekeyboardist. De nämner att de bildades vid den här tiden för rätt så exakt ett år sedan och det är imponerande hur långt de har kommit – och hur bra de har blivit - sedan dess.

Även Siestafestivalen har hakat på trenden med återföreningar och nostalgiakter. Några dagar tidigare har det avslöjats att de återförenade trallpunkarna De Lyckliga Kompisarna kommer att inleda lördagen på största scenen. Bandet stod på sin höjdpunkt i början av 90-talet och lite drygt 20 år senare är det slående hur aktuella deras satiriska och ofta politiska texter fortfarande känns. Musikaliskt är den melodiösa, refrängstarka trallpunken mest kul för stunden och det blir både en mysig eftermiddags-moshpit framme vid scenkanten och allsång till klassiker som ”Ishockeyfrisyr”, ”Dricka Sprit Och Hålla Käften” och ”Egon”.

De Lyckliga Kompisarna får ursäkta men när det gäller refrängstark punk blir de brutalt överkörda av bandet som följer upp på Fiesta-scenen. NOFX (bilden) har harvat på oavbrutet sedan starten 1983 och det är idag svårt att hitta ett tightare och mer samspelt, melodiöst punkband. Tidigt under konserten berättar de att de endast kommer att spela låtar från Punk In Drublic (skivan från 1994 som av många anses vara deras mästerverk) bara för att de kan – något som de på sitt typiskt obstinata manér ändå inte fullföljer. Under det tidiga 90-talet när skivbolagen plötsligt började intressera sig för amerikansk punk i kölvattnet av The Offsprings framgångar, utmärkte sig NOFX som bandet som höll fast vid sina ideal och aldrig sålde ut. Musikaliskt är de ofantligt mycket intressantare då den melodiösa punken ofta får lämna utrymme för små reggaepartier eller en mexikansk trumpet – allt utfört med en teknisk skicklighet som egentligen inte alls är förenlig med deras utstuderade ”we don’t give a fuck”-attityd. Den som bekantar sig med NOFX måste även lära sig att leva med deras humor, något som inte alltid är det enklaste, i vart fall inte om man är över 15. Men med lite överseende för grabbigheten och de allra tröttaste underlivsskämten är det bitvis riktigt underhållande, till exempel när (den numera inte särskilt fete) sångaren Fat Mike berättar om hur de tidigare var på väg att hamna i slagsmål med några svenska rappare på hotellet.