Jonathan Wilson: – I rätt kontext känns det bra att vara älskad

Intervju — Publicerat 10:00 den 8 juni 2012 av Maria Asplund

Jonathan Wilson är på väg till Sverige. Det för att värma publiken åt Tom Petty och göra en egen spelning. Rockfoto fick ett samtal med Wilson vid repet inför europaturnén.

Han utsågs av Uncut Magazine till årets nya artist 2011, och Mojo listade hans album Gentle Spirit på fjärde plats på listan över årets bästa album 2011.

Nu kommer Jonathan Wilson till Sverige för att spela. Den 13 juni ses han solo i Göteborg och kvällen efter öppnar han åt Tom Petty i Stockholm. Skillnaden mellan de två spelningarna lär bli stor.

– Tom Petty är en av "the masters", säger Jonathan Wilson till Rockfoto. Och vi har ett speciellt band på ett sätt eftersom båda kommer ifrån södern. Vi delar samma estetik.

Det är efter repetitionen i Cork på Irland, inför det som ska bli en europaturné med Tom Petty & The Heartbreakers. Dagen efter ska turnén till Dublin och tillbaka. Jonathan Wilson påminner där inte så lite om Leon Russell, som Rockfoto fick en intervju med för någon tid sedan, på flera sätt. Båda har saker att fajtas med, vilket står klart för den som tar ett samtal med dem. Och båda har lånat ut sina sound för att bygga på andras under stora delar av karriären. Wilson för tankarna till ganska många musiker i en annan generation än sin egen. Han är själv 37 år.

– Det är definitivt den slags fotspår jag vill gå i, säger han när Leon Russells namn nämns. Han är en hjälte för mig.

Wilson inledde med att följa fotspår som många kids. Han fick en gitarr, fick ett trumset, kom med i olika band. En skillnad, mellan Jonathan Wilson och många som gör samma saker, är att Jonathan Wilson snart fanns sig inbegripen i samarbeten till höger och vänster, det med musiker som från ytterst varierande genrer. Han kan lista såväl Jackson Browne som Erykah Badu bland sina många collaborations.

– Jag har alltid letat upp musikerna, berättar han. Jag har en viss fallenhet för att få kontakt via musiken.

Hans egen musik beskrivs inte sällan till stora delar som psykedelisk folkrock, men genresnack är definitivt av lägre prio för Jonathan.

– Musikens språk är detsamma. Känslorna är desamma, hjärtat slår på samma sätt, så länge som musiken är själfull, yttrar han utan att för sin del låta flummig -- utan snarare matter of fact.